Jag har aldrig varit ett fan av Jean-Claude van Damme - är det någon som verkligen är det? - och han har alltid slagit mig som en bättre Steven Seagal: rätt talanglös och i total avsaknad av självdistans. Med JCVD förvånade han mig. Han driver med sig själv, och på ett ganska allvarligt sätt. Han börjar som något att flina åt men slutar som något helt annat.
Han spelar sig själv, en actionskådespelare med sina bästa dagar bakom sig. Han är mitt i en vårdnadstvist om dottern (Saskia Flanders), där hustruns advokat använder hans våldsamma filmografi som argument. Advokaten Bernstein (Alan Rossett) behöver pengar, annars måste han släppa fallet. Förtvivlad åker van Damme hem till Belgien där han fortfarande är älskad, men hamnar mitt i ett bankrån och gisslansituation.
Rånarna använder honom och får polisen att tro att det är han som är rånaren. van Damme samarbetar för att hålla sig själv och gisslan trygga. Han hjälper till att upprätthålla fasaden att det är han som tagit gisslan. Han försöker använda sin status på bästa sätt; en av rånarna är ett stort fan. Hans föräldrar kommer och får prata med honom; han bryter nästan samman när han förstår att hans mamma tror att han har blivit en tokig våldsbrottsling. Filmen hinner med reflektioner över kändisskapet och dess flyktighet, och hur det är att leva med ett berömt ansikte. Särskilt när man är berömd för något så substanslöst som att sparkas på film.
Det låter väldigt bra, och det börjar väldigt bra också. De första sekvenserna är både fängslande och roliga. Men en bit in i filmen så slutar saker hända. Idéerna tar slut och mycket tid läggs på att vi får se samma händelseförlopp en gång till, från en annan synvinkel. Det kan vara ett mycket effektivt grepp men här får vi ingen ny information av det, ingenting förändras. Det är bara transport. När van Damme väl är gisslan och situationen är uppställd så verkar inte filmskaparna veta vad de ska göra härnäst, och de nöjer sig med att låta historien puttra på av sig själv.
JCVD är ändå inte slöseri med tid, främst av en anledning: vi ser en van Damme vi aldrig sett förut. Jag har aldrig tidigare sett honom vara en bra skådespelare och det är han faktiskt här, särskilt i en lång monolog då han lämnar berättelsen och pratar om sitt liv, sin karriär, sina drogproblem, sitt familjeliv. JCVD började med en underbar idé och det är inte van Dammes fel att resultatet inte blev bättre än det blev.
Han spelar sig själv, en actionskådespelare med sina bästa dagar bakom sig. Han är mitt i en vårdnadstvist om dottern (Saskia Flanders), där hustruns advokat använder hans våldsamma filmografi som argument. Advokaten Bernstein (Alan Rossett) behöver pengar, annars måste han släppa fallet. Förtvivlad åker van Damme hem till Belgien där han fortfarande är älskad, men hamnar mitt i ett bankrån och gisslansituation.
Rånarna använder honom och får polisen att tro att det är han som är rånaren. van Damme samarbetar för att hålla sig själv och gisslan trygga. Han hjälper till att upprätthålla fasaden att det är han som tagit gisslan. Han försöker använda sin status på bästa sätt; en av rånarna är ett stort fan. Hans föräldrar kommer och får prata med honom; han bryter nästan samman när han förstår att hans mamma tror att han har blivit en tokig våldsbrottsling. Filmen hinner med reflektioner över kändisskapet och dess flyktighet, och hur det är att leva med ett berömt ansikte. Särskilt när man är berömd för något så substanslöst som att sparkas på film.
Det låter väldigt bra, och det börjar väldigt bra också. De första sekvenserna är både fängslande och roliga. Men en bit in i filmen så slutar saker hända. Idéerna tar slut och mycket tid läggs på att vi får se samma händelseförlopp en gång till, från en annan synvinkel. Det kan vara ett mycket effektivt grepp men här får vi ingen ny information av det, ingenting förändras. Det är bara transport. När van Damme väl är gisslan och situationen är uppställd så verkar inte filmskaparna veta vad de ska göra härnäst, och de nöjer sig med att låta historien puttra på av sig själv.
JCVD är ändå inte slöseri med tid, främst av en anledning: vi ser en van Damme vi aldrig sett förut. Jag har aldrig tidigare sett honom vara en bra skådespelare och det är han faktiskt här, särskilt i en lång monolog då han lämnar berättelsen och pratar om sitt liv, sin karriär, sina drogproblem, sitt familjeliv. JCVD började med en underbar idé och det är inte van Dammes fel att resultatet inte blev bättre än det blev.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar