Det får anses som en av filmhistoriens högoddsare att en medioker mager storörad rappare skulle bli en av sin tids absolut största filmstjärnor. Ingen lyssnade på "Summer Time" och trodde att Will Smith skulle bli ett dragplåster på blockbusteraffischer. Ingen såg Fresh Prince in Bel Air och väntade sig att han skulle bli största namnet i sommarstorfilmer. I en rimlig värld hade Ben Afflecks karaktär i Jersey Girl haft rätt.
Det sägs att Will Smith analyserade de största filmerna någonsin, kom fram till att den gemensamma nämnaren var aliens, gjorde Independence Day och Men in Black, och resten är historia. Om det är sant så var det ett genidrag som gjorde hans karriär, och den är faktiskt inte helt oförtjänt. Han kommer aldrig att nämnas i samma mening som Laurence Olivier men han gör det han ska.
Jag tror inte ens att han har tappat den där genialiteten som lät honom välja Independence Day och Men in Black; han har bara blivit sviken av Hollywood. Jag är övertygad om att originalmanuset till I Am Legend såg lysande ut, precis som Richard Mathesons litterära förlaga var lysande och fortfarande över femtio år senare behåller originalitet.
Det gör 2007 års filmversion också (det har gjorts flera tidigare), men inte på ett lyckat sätt. Will Smith är militärläkaren Robert Neville, en av få överlevande människor på en planet som drabbats av ett artificiellt virus, ursprungligen tänkt att bota cancer. I stället dödade det omkring nittio procent av mänskligheten och förvandlade majoriteten av resten till djuriska, blodtörstiga, ljuskänsliga monster.
Neville är en av de få immuna och tillbringar sin tid med att på klassiskt postapokalyptiskt zombiefilmssätt hålla sig vid liv samtidigt som han fångar och experimenterar på mörkersökarna, som han kallar dem. Han försöker hitta ett botemedel. När större delen av filmen förflutit på detta sätt träffar Neville två andra immuna som han hjälper fly från det zombiehemsökta Manhattan.
I Am Legend visar sig här vara en omvändning av den vanliga postapokalypsfilmen. Normalt följer vi en liten grupp överlevare som nära slutet träffar en karaktär som vet en hel del om vad som har hänt, och som hjälper våra huvudpersoner komma undan, ofta genom att offra sitt eget liv. I I Am Legend följer vi den kunnige karaktären och ser historien från hans håll, och det visar sig att han tillbringar större delen av tiden med att vänta. Det är ingen dum idé och den har tematiska likheter med Mathesons bok, men det gör inte filmen mindre händelselös.
Slutet är påklistrat och förrädiskt och det förvånade mig inte när jag fick veta att det fanns ett annat slut som följde Matheson mycket närmare men fick dåliga reaktioner och därför skrotades till förmån för detta. Originalslutet hade sagt en hel del om antaganden och mänsklig arrogans, gett ett välbehövligt perspektivskifte och skjutit upp I Am Legend till en fyra. Det hade förändrat mycket av det som vi tidigare hade sett men inte på ett orättvist sätt. Ledtrådarna finns där, men liksom Neville vägrar vi se dem.
Så om du får chansen, se I Am Legend med originalslutet. Då är det en bra film. Nu är den en miss, och jag är säker på att Will Smith bittrade en del över att manuset han läste inte var det som släpptes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar