Många komiker försöker förr eller senare - med högst varierande framgång - ta steget till seriös dramatik, ibland på grund av en känsla av att komik står lägre än drama, ibland på grund av en känsla av att komiker är lyxartiklar, och ibland för att de vill bli tagna på allvar. Först trodde jag att det var därför Killinggänget, tidigare kända för NileCity 105,6, Spermaharen och koreanska adoptivpäron, gjorde en film som enligt en enad publik var ordentligt mörk.
Efter att till slut själv ha sett Fyra nyanser av brunt har jag bytt inställning, för de har inte lämnat komiken bakom sig. Det finns fortfarande roliga bitar, det finns en hel del småskratt och ett och annat storgarv, och även det dystra betraktas genom en lins av svart humor.
Fyra nyanser av brunt är mycket riktigt ordentligt mörk. Den är oförsonligt dyster och depressiv, en kavalkad av djup skugga. Här finns mycket lite försoning och förlåtelse, och varje antydan om ljusglimt släcks snabbt. Varenda lyckoyttring kontrasteras mot mörker och elände så att inte ens de förment lyckliga delarna får förbli obesudlade.
Samtidigt ingår det i temat att analysera de olika sätt på vilka människor finner lycka. När filmen är slut ser vi flera karaktärer i situationer som normalt ses som tragiska, men de har kommit dit de vill och finner all anledning att le.
Fyra nyanser av brunt berättar fyra parallella historier som när filmen gick som TV-serie utgjorde varsitt avsnitt. Den som inleder filmen och är det närmaste den kommer en ramberättelse men samtidigt berör minst handlar om en avliden familjefar och legendarisk travkusk, Sören H. Lindberg (Peter Carlsson). Hans tre söner och många forna älskarinnor reser till Dalarna för att vara med på hans begravning och få veta vem som får vad från dödsboet. Av särskilt intresse är den värdefulle avelshingsten Maybe Pirog.
I en annan historia möter vi Christer Landin (Robert Gustafsson), hans fru Anna (Maria Kulle) och deras son Morgan (Karl Linnertorp). Morgan är en sur och skoltrött tonåring och föräldrarna får rådet att försöka stimulera honom till intresse. Christer tar då med honom till jobbet och där händer en olycka som förändrar familjens liv för all framtid. Den här historien är faktiskt den mest positiva, men till och med i den skjuter Killinggänget in ett avslut som gör klart att det inte finns något fullständigt positivt i denna värld.
Vidare har vi Henrik Schyffert som hotellägaren Richard som tillsammans med sin fru Tove (Anna Björk) precis har renoverat hotellet och nu är det perfekt, precis som Richard vill ha det. Hans föräldrar (Iwar Wiklander och Karin Ekström) kommer på besök och tyvärr har de med sig moderns nyfunne bäste vän, en oansvarig dansk fjant som heter Perikles (Finn Nielsen) och får båda kvinnorna på fall med sitt lättdjupa pladder. Plötsligt är männens hårda arbete föga värt; Perikles är så mycket intressantare än människor som gör något vettigt.
Till sist har vi den av de fyra berättelserna som till en början verkar mest lättsam och rolig men visar sig vara den mörkaste av dem allihop. En gång i veckan träffas fem människor för att ha gruppsamtal även om det började som en matlagningskurs. Helen (Anna Ulrika Ericsson) leder den improviserade gruppterapin vars deltagare är den svårbeskrivlige och mycket märklige Ernst (Johan Rheborg), den ständigt ljugande Johan (Robert Gustafsson), den gåtfulla och svårgripliga Jenny (Sofia Helin) och den till synes genomgode Olle (Ulf Brunnberg), som inte blir arg på mannen som rånade honom därför att någon som har det så svårt att han måste råna någon annan förtjänar medlidande, inte vrede. De har alla sina hemligheter.
Historierna varierar mycket i kvalité. Jag lyckades aldrig bry mig särskilt mycket om den döde kusken som till och med från andra sidan graven spelar släkten spratt medan jag inte kan tänka mig att Schyfferts hotellägare eller Helins mystiska skapelse kommer att lämna mig på länge. Alla fyra höll dock mitt intresse, lyckades beröra, och slutade på tillfredsställande om än nästan gränslöst dystra sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar