I dag börjar fruntimmersveckan vilket här på filmbloggen firas med en hel vecka med bara chickflicks. För att redan från början slå an tonen inleder jag med ett riktigt dåligt exemplar som ibland framhålls som den ultimata chickflicken. I så fall ligger det illa till med genren.
En gammal man (James Garner) sitter på ett ålderdomshem och läser för en jämnårig kvinna (Gena Rowlands). Det han läser är en dagbok som berättar historien om Allie Hamilton (Rachel McAdams) och hennes kärlekshistoria med Noah Calhoun (Ryan Gosling). De är väldigt, väldigt, väldigt kära i varandra. Det vet vi, för berättarrösten säger det.
Det är tur vi har rösten som hjälp för annars skulle vi undra varför de över huvud taget tillbringar någon tid tillsammans. De träffas genom att Noah tvingar till sig en biodejt genom att hota att skada sig själv om inte Allie följer med honom. Så fort han har henne för sig själv börjar han hacka på allt hon är och har.
När Allie och Noah väl börjat kila stadigt grälar de mer eller mindre konstant. Jag antar att det är tänkt att vara gulligt att de är så förälskade trots att de är ett så osannolikt par och inte kan komma överens om huruvida himlen är blå, men tyvärr är jag inte nio år gammal så det funkar inte på mig.
The Notebook innehåller några av filmhistoriens mest flagranta brott mot "show, don't tell"-regeln. Det är berättarrösten som kallt informerar oss om vad vi ska tycka och tänka, i grav kontrast mot det vi faktiskt ser. Noah är ingen romantisk vilde, han är en besatt tokdåre. Hans rival Lon Hammond (James Marsden) är inte smart, rolig, sofistikerad och charmig som berättarrösten påstår; vi ser i alla fall inga tecken på det. The Notebook kräver att vi ska lita på grundlösa utfästelser och justera våra känslor därefter.
Det är väldigt synd. The Notebook har en i grunden fantastisk berättelse. Slutscenerna hade kunnat vara smärtsamt berörande, plågsamt romantiska, nästan outhärdliga. The Notebook kunde ha varit en riktig trenäsduksfilm som jag förmodligen inte orkat se mer än en gång men som fått det att hugga till i hjärtat varje gång jag tänkte på den. I stället förspills dess potential på att ingen inblandad hade någon aning om hur man berättar en historia. Det räcker inte att säga att man har en vacker historia, man måste faktiskt berätta en vacker historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar