Irréversible (2002) - 3/6

Två män förs ut från en nattklubb av polisen. I nästa scen misshandlar de en man inne på nattklubben. I nästa scen tar de sig in på nattklubben. Sen söker de efter den, och så fortsätter historien baklänges så att vi får veta hur de hittade dit, varför de är så arga på den där mannen, vilka de är och vad som hände tidigare.

Irréversible är känd för två saker: gimmicken att filmen körs baklänges och det råa, brutala våldet. Brottet som skickar ut hämnarna på jakt är att den enes flickvän Alex (Monica Bellucci) blivit våldtagen i en gångtunnel. Det är en otäck scen, men också en av de scener vars gängse tolkningar får mig att undra om jag sett en annan film än kritikerna. De pratar om Alex styrka och hur mycket motstånd hon gör, att hon aldrig ger sig, att hon kämpar emot hela vägen igenom. Det jag ser är en kvinna som har gott om chanser att göra i alla fall något men i stället förhåller sig passiv tills det är för sent.

Det må vara. Våldtäktsscenen är lång, brutal, tydlig och obehaglig, men den saknar känslor. Jag upplevde den som inkluderad huvudsakligen för att skapa kontrovers och skriverier - något den lyckades med. Den för inte in mig i offrets situation. Jag påminns om de liknande men överlägsna scenerna i Män som hatar kvinnor som gjordes outhärdliga av Noomi Rapaces tydliga förtvivlan och desperation. Jag ser inte de känslorna i Monica Belluccis ögon och det hjälper inte att vi inte vet något om Alex vid den här tidpunkten i filmen; hon har tillbringat all sin tid medvetslös.

Samma sak gäller scenen där den förmente våldtäktsmannen får ansiktet krossat av en brandsläckare. Det är rått och blodigt, men det som får mig att rycka till och rygga tillbaka är att det ser så otäckt ut, inte att jag föreställer mig att vara antingen mannen med brandsläckaren eller den som ligger hjälplös på golvet. Att den misshandlade mannen bara är en oskyldig nattklubbsbesökare och att den riktige våldtäktsmannen står i bakgrunden och flinar, det gick mig helt förbi.

Jag kallade ovan filmens struktur för en "gimmick" men den är faktiskt mer än så; den används på ett effektivt sätt. Den visar oss hämnd innan vi får veta vad som inspirerat hämnden, och det innebär att vi när vi först ser den måste bedöma den på egna meriter. Först en god stund därefter vet vi exakt vad som hänt och kan avgöra vad vi egentligen tycker om det hämnarna gav sig ut för att göra.

Resten av scenerna känns dock mer eller mindre som utfyllnad. Alex, de två männen Marcus (Vincent Cassel), Alex pojkvän, och Pierre (Albert Dupontel), hennes ex, umgås och diskuterar sex. Marcus och Alex vaknar efter sex. Alex tar ett graviditetstest. Jag missar kopplingen mellan detta och det vi redan sett. Det hade kunnat bli en egen film som säkert hade kunnat göras hygglig, och det finns en viss kall kuslighet i att vi vet vad som kommer att hända med de här människorna, men klimax passerades tidigt i filmen och nu bara väntar vi.