När jag inför min sågning av Signs gick igenom M Night Shyamalans meritlista återupptäckte jag att den innehåller en film jag fortfarande inte hade sett och dessutom hade en avundsvärd okunskap om, så jag bestämde mig för att ge den gamle gynnaren en chans och se The Happening.
Det här är en av de ojämnaste filmer jag någonsin sett. Stundtals fungerar den verkligen bra. Den handlar om människor som flyr från ett svårbegripligt hot som ingen kan ha väntat sig, och det finns tillfällen när den fångar deras förvirrade skräck, deras smärtfyllda omtanke om sina älskade och komplexiteten som uppstår när de kastas in i en vansinnig situation.
Tyvärr försvinner dessa stunder allt som oftast i ett hav av upprepningar, onödiga förklaringar och en besynnerlig irrationalitet hos karaktärerna. Både huvudpersoner och bifigurer har en tendens att bete sig på sätt som förefaller orimliga även hos människor som går igenom det de tvingas gå igenom, och när det gäller en särskild karaktär så har hon inte ens den ursäkten då hon mycket noggrant sett till att isolera sig från omvärlden. Jag förmodar att hon var tänkt att vara en knäpp eremit, men hon beter sig inte som en knäpp eremit. Hon beter sig som en människa som fått order, kanske från en regissör, att vara konstig men inte fått närmare instruktioner.
Titelns händelse inleds i New Yorks Central Park där människor plötsligt börjar tala konstigt, bete sig märkligt och kort därefter begå självmord. Först misstänks en terroristattack via någon form av giftgas men när liknande händelser senare dyker upp över hela New England förefaller den hypotesen mindre och mindre trolig.
Elliot Moore (Mark Wahlberg som förmodligen fortfarande ångrar ungdomssynden att kalla sig "Marky Mark"; han har hur som helst vuxit upp till en utmärkt skådespelare och levererar filmens klart bästa insats) är lärare i Philadelphia. Skolan stängs när nyheterna om de smittsamma massjälvmorden börjar spridas, och han bestämmer sig för att lämna staden tillsammans med sin fru Alma (Zooey Deschanel), vännen Julian (John Leguizamo) och Julians dotter Jess (Ashlyn Sanchez). Tåget stannar mitt i ingenstans, flyktingarna delas upp i mindre och mindre grupper och till slut är herr och fru Moore ensamma med Jess.
Genom hela filmen levereras hypoteser om vad som kan ha orsakat händelserna i New England. Är det något människoskapat eller något "naturligt"? Vi får aldrig säkert veta svaret, och det behövs inte heller. Filmens stora misstag är inte att den berättar för lite utan att den berättar alldeles för mycket.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur mycket bättre The Happening hade varit om vi inte hade vetat något alls om vad de flydde ifrån. De och vi borde bara ha fått höra rykten om att människor dog och att regeringen rådde dem att ge sig av. Flykten är igång, förvirringen är total. Hur många är döda? Vissa säger tio, andra tusen, andra tiotusen. Vad är det som har hänt? Vissa säger bombdåd, andra naturkatastrof, andra kärnkraftsolycka, andra giftutsläpp. Kan det hända här också? Har någon en plan?
I stället får vi ett svårförklarligt fenomen (plötsliga massjälvmord), alltför mycket fokus på förklaringsförsök, och scen efter scen av självmord. De första gångerna man ser någon omotiverat köra in ett vasst föremål i halsen berör det. Den tjugonde gången en människa målmedvetet söker sin egen förintelse och filmen beter sig som om det fortfarande är oväntat och chockerande har det tappat hela sin kraft.
9/7: Masterminds (1997)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar