Jag älskar vad Clean, Shaven försöker göra: placera tittaren inne i en schizofren människas huvud. Jag kan inte påstå att den misslyckas med det, heller. Jag tillbringade de första femton minuterna av filmen med att fascineras. De följande femton minuterna undrade jag vart filmen skulle bli av. Nästa femton minuter började jag frukta att den inte skulle bli av någonstans. Jag stannade kvar, för den verkade hela tiden vara precis på tröskeln till att bli fantastisk.
Handlingen, såvitt jag kan utröna: Den schizofrene Peter Winter (Peter Greene) har precis släppts från ett mentalsjukhus. I stort sett hela filmen utspelar sig ur hans synvinkel och utifrån den är det lätt att dra slutsatsen att han inte borde ha släppts ut. Winters värld är otäck, fientlig, opålitlig. Det är svårt att skilja verkligheten från de bilder hans hjärna skapar själv, och vi vet aldrig om ljuden vi hör kommer från omvärlden eller inifrån Winters huvud.
Winter vill träffa sin dotter. Det innebär en resa som för honom kräver hjältedåd efter hjältedåd. Det som är enkelt för oss är nästintill oöverstigliga hinder för honom. Världen välkomnar honom inte. Hans liv är en plåga men han drivs ändå framåt av sin kärlek till sin dotter. Världen kan inte hantera Winter bättre än han kan hantera den, han blir inblandad i en brottsutredning och det leder till en fatal konfrontation.
Det är den delen som sviker Clean, Shaven. Det behövs inga brott, poliser eller pistoler i en historia som den här. Det blir inte mer spännande för att Peter Winter råkar ut för livsfara och trubbel med lagen. Själv märker han knappt någon skillnad; tillvaron är en ständig fiende. Jag antar att det var ett försök att få oss i publiken att anta att Winter var skyldig och därigenom tvinga oss att undersöka våra egna fördomar, men den spänningen kände jag aldrig.
Clean, Shaven får sin kraft från sitt heroiska försök att vidarebefordra den subjektiva upplevelsen av svår mentalsjukdom och på det sättet är den en unik upplevelse. Det är en film jag gärna rekommenderar trots betyget jag känner mig tvungen att ge den. Du behöver bara inte se mer än första halvan. Vid det laget har du fattat poängen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar