Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit är den bästa sortens barnfilm; den sorten en vuxen kan se tillsammans med ett barn och båda går därifrån nöjda. Kommer barnet att uppfatta de historiska referenserna, anspelningarna på King Kong eller vad det är som är så roligt med att två hundar jagar varandra i stridsplan från första världskriget? Säkerligen inte, men de kommer inte att störa heller. När det görs så här bra så förhöjs upplevelsen av kunskap men förminskas inte av okunskap. Framför allt grundläggs framtida upplevelser. När pastorn visar träsnitt av sagomonster och öppnar sitt skåp med monsterdödarutrustning nickar föräldern igenkännande medan barnet lagrar det i hjärnan och nästa gång dessa gamla teman dyker upp förstår det att här finns något att plocka upp.
Filmen utspelar sig i en engelsk by som domineras av det anrika Tottington Hall och dess årliga jättegrönsakstävling. I år hotas den av en kanininvasion, men hopp finns i form av företaget Anti-Pesto som bedriver human skadedjursbekämpning. Anti-Pesto består av Wallace (Peter Sallis), som är enormt talangfull som uppfinnare och enormt talanglös på alla andra områden, och hans tyst lidande hund Gromit som verkar vara den betydligt smartare av de två. När en av deras kunder angrips av en kanin väcks de av en Goldbergsk maskin och är snart på väg för att rädda dagen.
Problemet är förstås att human kaninbekämpning gör att man har en massa kaniner som man inte vet vad man ska göra med. Byns amatörträdgårdsmästare kanske är trygga, men Wallace och Gromits liv förpestas av långörade vegetarianer. Wallace tror att han har svaret: en sinnesmanipulationsmaskin som ska göra att kaninerna föredrar ost framför grönsaker. Det första testet går fel och Gromit tvingas slå sönder maskinen för att rädda sin vän, men försöksobjektet Hutch verkar i alla fall ha förlorat sin grönsakskärlek och Wallace betraktar det hela som en framgång.
Men något är fruktansvärt fel och byn hemsöks av ett monster, värre än någon kanin de tidigare sett. Folket vänder sig mot Anti-Pesto och lyssnar hellre på den stoltserande överklassjägaren Lord Victor Quartermaine (Ralph Fiennes), en klassisk "ond pojkvän till föremålet för hjältens kärlek". Nämnda föremål är Lady Tottington (Helena Bonham-Carter) som i motsats till Lord Quartermaine hävdar att det alltid är fel att döda fluffiga djur.
Liksom samma upphovsmäns Chicken Run och de tidigare kortfilmerna med Wallace och Gromit är The Curse of the Were-Rabbit animerad med formbara lerdockor; en oerhört tidskrävande process. Det kan ta en dag att skapa en sekunds film, och The Curse of the Were-Rabbit tog fem år att skapa. Belöningen kommer i dess unika look som ger en svårkopierad känsla och tittaren kan inte undgå att imponeras av arbetet som ligger bakom, särskilt inte som mediets gränser har pressats och effekterna är lågmälda men fascinerande. Det ser så utomvärldsligt ut att det är svårt att acceptera att det faktiskt är fotografier vi tittar på. Någon skapade dessa figurer och miljöer.
The Curse of the Were-Rabbit är genomgående underhållande, så gott som konstant rolig, opåträngande gullig och värd en titt oavsett om man är fyra eller fyrtio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar