Ingmar Bergman har om sin Persona sagt att början "kan vara lite besvärlig, de första fyra minuterna". Det har han rätt i. Den börjar med ett till synes slumpmässigt collage av snuttar från filmens barndom, som hastigt rör sig mot nutiden och inkluderar en ofta bortklippt ögonblicksbild av en erigerad penis och korta bitar av Bergmans tidigare filmer. Bergman gör redan från början klart att det är en film vi ser och det fortsätter han med genom Persona, tyvärr med grepp som sedan dess bara förekommit i parodier och som därför inte behåller den kraft de måste ha haft 1966.
Mellan dessa påminnelser om det falska som pågår framför ögonen på oss berättas en historia om den unga sjuksköterskan Alma (Bibi Andersson) som anställs för att personligen sköta om en enda patient, skådespelerskan Elisabet Vogler (Liv Ullmann, som Bergman under inspelningen förälskade sig i och sedermera gifte sig med).
Elisabet har inte sagt ett ord på tre månader och ingen kan hitta något fel på henne. Alma drar nästan genast slutsatset att hon helt enkelt har tagit beslutet att inte säga något, vilket tyder på en så stor själslig kraft att Alma är rädd att hon inte ska räcka till. Men hon tar jobbet och kort efteråt flyttar hon och Elisabet ut till läkarens stuga vid havet.
Alma talar för de båda. Elisabets tystnad lockar Alma till förtroende och närhet. Hon avslöjar saker för Elisabet som ingen annan känner till, allra minst Almas fästman. I en oerhört tät scen berättar hon en erotisk episod ur sitt liv med en målande röst som får bilderna att dansa i tittarens huvud. Hon verkar inte själv kunna tro att hon sitter och berättar detta, men ändå flödar orden utan tvekan.
Trots att Elisabet endast kommunicerar med långsamt skiftande ansiktsuttryck blir de två kvinnorna vänner och det börjar närma sig mer än så, men under ytan verkar det pågå ett otäckt maktspel. Elisabets läkare (Margaretha Krook) har sina egna idéer om varför Elisabet valt att tiga, och Alma misstänker själv att det ligger något mörkt bakom tystnaden.
Mellan de två kvinnorna utspelar sig ett tyst drama som rör sig på känslornas och tankarnas plan men allt mer flyttas mot ytan. Elisabets tystnad, som först var så skön för Alma, börjar först irritera henne och sedan driva henne tokig. Hon ber Elisabet att tala, sedan kräver hon, sedan hotar hon, men ingenting hjälper. Alma börjar bli osäker, inte bara på Elisabet utan på sig själv. Vem är hon egentligen?
Persona handlar om det falska och oäkta. Vad det innebär för bilderna vi ser vågar jag inte tolka om, men oavsett vad de oklarare delarna betyder så har vi bevittnat ett förstklassigt drama, en karismatisk duell mellan två skickliga skådespelerskor varav den ena måste agera i princip ensam och den andra måste agera enbart genom bleka miner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar