Jag ser Jurassic Park, jag vet inte för vilken gång i ordningen, och undrar varför vi fortfarande inte kan göra det så här snyggt. I Jurassic Park vet man inte när dinosaurierna är modeller och när de är datorgrafik, medan vi nästan tjugo år senare får lida oss igenom orealistiskt elastiska CGI-varelser bara för att filmskaparna fortfarande är fascinerade med vad de kan.
Visst finns det undantag, men de verkar huvudsakligen flöda från Weta Workshop. Gollum i de två sista Lord of the Rings-filmerna är fortfarande det coolaste som skådats, och han börjar närma sig ett årtiondes ålder. Avatar var naturligtvis fantastisk på det här (och endast det här) planet men där var det människorna som var besökare i ett datorspel. I Jurassic Park finns det en riktig värld med män och kvinnor och barn och bilar och stängsel och gevär, och så plötsligt en brachiosaurus som kanske är en snygg modell och kanske datorgenererad.
På sin tid var den förstås en källa till konstant och förtjänt haktappning. På samma sätt som Terminator 2 några år tidigare fick mer uppmärksamhet för sina effekter än någonsin för handlingen så gick man och såg Jurassic Park för dinosaurierna, inte för historien om en rik gamling som lyckats skapa dinosaurier genom att kasta pengar på problemet tills de löstes.
Märkligt nog har historien vuxit med åren. När jag först såg den på bio kan jag inte ha varit mycket äldre än sexton och tyckte att det var synd att denna tunna soppa skulle slå alla intjäningsrekord - ja, jag var faktiskt en pretentiös gubbe redan som tonåring. När jag ser den nu tycker jag att den är ganska charmig och även om det inte blir några skådespelar-Oscars så duger prestationerna alldeles utmärkt till det de är till för.
Sam Neill, en av de där skådespelarna vars ansikten är mycket mer kända än deras namn, är dr Alan Grant, dinosaurieexpert med en viss avsky för barn. Hans arbets- och kärlekspartner paleobotanikern dr Ellie Sattler spelas av Laura Dern medan kaosteoretikern och matematikern dr Ian Malcolm spelas av Jeff Goldblum som för in lite kaos i deras liv. De stoppas in i en helikopter av miljardären John Hammond (Richard Attenborough) som har något fantastiskt att visa dem. Genom att utvinna dinosaurieblod ur bärnstensbevarade myggmagar har han klonat dinosaurier och hans första tanke är att skapa ett nöjesfält.
Doktorerna får tillsammans med en advokat och Hammonds två barnbarn åka ut på premiärturen, men naturligtvis finns det en förrädare som försöker stjäla dinosaurieägg och därför stänger av säkerhetsåtgärderna. Det är bara datorexperten Ray Arnold (Samuel L. Jackson, innan Pulp Fiction gjorde honom berömd) och storviltjägaren Robert Muldoon (Bob Peck, som i en underhållande skådespelarprestation förefaller transplanterad från 1800-talet) som kan rädda situationen.
Neill, Goldblum och framför allt Peck räddar det som kunde ha blivit ett tomt alibi för att visa dinosaurier och förvandlar det till något underhållande och ibland till och med spännande. Filmen oscillerar mellan komedi och skräck utan att riktigt landa i någondera och handlingen innehåller ett och annat hål, men Jurassic Park klarar sig faktiskt fortfarande. Särskilt, tragiskt nog, när det gäller effekterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar