Adaptation (2002) - 6/6

Adaptation är en unik och fantastisk film som förtjänar en unik och fantastisk recension, men det är inte lätt att skriva en unik och fantastisk recension.

Att filmen är unik och fantastisk är hur som helst helt sant, så det skulle jag ju kunna inleda med. Men sen? Jag ville undvika klichéer som "eftertexterna rullar", jag ville inte kortfattat återberätta handlingen (vilket kanske är lika bra, för det är knappt möjligt med Adaptation) och jag ville inte bara rada upp skådespelarnamn och säga hur bra de var.

Adaptations huvudperson, manusförfattaren Charlie Kaufman (ansvarig för filmmanus som Synecdoche, New York, Being John Malkovich, Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Adaptation), ger filmversionen av sig själv en fiktiv tvillingbror, Donald, som också är manusförfattare och som begår alla Hollywoodska brott mot originalitet och god smak så att Charlie kan förbli den konstnärlige som vägrar sälja sin heder. Jag har två bröder, men jag visste inte om någon av dem kan tänka sig att skriva en dålig recension för att rädda mitt pretentiösa ansikte. Man kan ju alltid fråga.

Charlie (Nicolas Cage) och Donald (Nicolas Cage) arbetar på varsitt manus. Charlie ska göra en filmversion av boken The Orchid Thief men har problem då den inte har någon filmbar handling och han inte vill lägga in en massa sex, våld och knark bara för att filmen ska sälja. Donald håller på med en klichéfylld seriemördarhistoria skriven efter Hollywoodmall 1A och han får sin inspiration från dyra föreläsningar med en trendig manusguru. När Donald säljer sitt originalitetslösa manus dyrt får Charlie ett mindre sammanbrott.

Det där med en skrivande bror lät plötsligt som en dålig idé. Han skulle kreta ihop något grötigt och så skulle alla älska det och be honom ta över hela bloggen. Jag strök broderidén.

Det håller inte att bara berätta halva handlingen. Parallellt med historien om bröderna Kaufman berättas historien om The Orchid Thief, där journalisten Susan Orlean (Meryl Streep) undersöker John Laroche (Chris Cooper) som tillsammans med seminoleindianer ger sig in i Floridas träsk och söker efter dyrbara orkidéer, särskilt den sällsynta spökorkidén. Genom honom lär sig Orlean passion, något hon saknat i sitt liv.

Boken finns på riktigt och det var verkligen Kaufmans jobb att skriva en filmversion av den, en film som han till slut kallade Adaptation. När eftertexterna rullar har vi fått se en version av Adaptations tillblivelse där sanning och fiktion är hopplöst hopsnärjda.

Det var här jag verkligen körde fast. Jag visste att Adaptation är en mycket speciell film vars briljans bara kan förmedlas via genomtittning, men på något sätt måste jag ju förklara för mina läsare varför den fängslade mig och fastnade i hjärnan så till den milda grad att jag inte slutade tänka på recensionen när den var färdig och till slut blev tvungen att skriva om den från början.

Jag bestämde mig för att i alla fall ha med så mycket av handlingen som jag tyckte var nödvändigt. Det finns filmer - bra filmer - vars största meriter är scenografi eller unika specialeffekter, men det är handlingen som gör Adaptation stor.

Åh herre Gud, betyget. Den måste ju få ett betyg. Varför gjorde jag någonsin något så dumt som att ha en betygsskala och försöka passa in filmer i siffror? Det går ju över huvud taget inte. Nå, lagt kort ligger och så vidare. Den skulle ju ha minst en femma, det rådde det aldrig någon tvekan om. Men är den kanske värd en sexa? Vi pratar trots allt om ett av de modigaste manus jag sett och är därmed en av de modigaste filmerna någonsin, vilket hade gett den ett högt betyg även utan bra skådespelare som Cage, Streep och Cooper. Det måste framgå, och så måste jag ju nämna att den rör ihop det som verkligen hände med det som Charlie Kaufman kände att han måste stoppa in för att The Orchid Thief skulle vara möjlig att göra film av. Ja, det blir bra.

Men betyget? Jag vajade fram och tillbaka mellan femma och sexa. Om jag har lagt ner så här mycket tankeverksamhet på Adaptation, innebär det inte att den är värd en sexa? När jag fick den önskad blev jag toknöjd för då måste jag se den igen och det hade jag tänkt göra rätt länge men inte fått gjort. Är inte det en sexa? Jag tror det.

Och så måste jag avsluta, vilket faktiskt är svårare än man tror. Det är lätt hänt att det blir för abrupt och det är lätt hänt att man säger något lättdjupt som får det att låta som om filmen är svaret på mänsklighetens stora frågor även om det rör sig om en halvhygglig explosionsfilm med Chuck Norris.

Äsch. Recensionen innehöll allt den måste innehålla, de som gillade Adaptation skulle bli nöjda och de som borde se den skulle förhoppningsvis göra det, om inte annat för att få veta vad det var jag gafflade om. Vem bryr sig om hur recensionen slutar?