Star Trek var på sin tid inte alls lika stort som man kan tro av dess nutida fenomenstatus. Det var en uppseendeväckande TV-serie, absolut: riktig science fiction på vanlig TV som dessutom visade upp en på sextiotalet kontroversiell framtid. Amerikaner och ryssar, vita och svarta arbetade tillsammans för en välvillig världsfederation; det var inte en värld som kändes naturlig under segregationens och det kalla krigets höjdartid. Att Uhura (Nichelle Nichols) - en karaktär som har mycket lite att göra utöver att vara snygg, en funktion hon i och för sig fyller med bravur - lyckades bli en banbrytare och inspirationskälla säger en hel del om hur långt vi har kommit på fyrtio år.
Serien var populär men ingen vild framgång och tredje säsongen anses ofta till och med av fansen inte vara någon höjdare. Den lades ner och verkade dömd att dö en tyst död för att då och då gå i nostalgisk repris. I stället lyckades den bli en av de första moderna kulterna. Fansen blev mer än bara fans, de blev fanatiska. De älskade serien bottenlöst. Mr Spock blev en ikon. Namnlistor skrevs, krav på återupplivning skickades in, och kostymnissarna insåg att de kanske hade mer än de trodde. När den första Star Wars-filmen fick science fiction-genren att explodera ringde de runt till alla de gamla skådespelarna och samlade ihop dem för en smäll till.
Det var tio år efter seriens nedläggning och det var nog ingen inblandad som hade trott att de skulle komma tillbaka. Förmodligen var det inte många som trodde att det skulle bli mer än denna enda film, och tyvärr märks det. Star Trek: the Motion Picture utstrålar ett syndrom som drabbar alldeles för många filmskapare som plötsligt får tillgång till en massa tid och pengar. Nu ska vi göra allt vi inte kunde göra i serien, och vi ska göra alltihop samtidigt.
Det gör att filmen är full av kärleksfulla kameraglidningar förbi välgjorda modeller, oändliga dialoglösa sekvenser som visar upp det bästa effektmakeri pengar kunde köpa, och utfyllnad av ett slag som är helt malplacerat i en film som är över två timmar lång. En sån film behöver nedklippning, inte utfyllnad. Om Gene Roddenberry och de andra hade vetat att de skulle få göra många fler filmer och till synes oräkneliga spinoffs hade de nog tagit det lite lugnare med det här första filmförsöket, och det hade gjort filmen mycket bättre. Det märks redan i den andra filmen, The Wrath of Khan, som trots William Shatners ökända vredesvrål är välförtjänt uppskattad till och med bland icke-fans.
Handlingen involverar ett mystiskt energifält av det slag som så ofta hotade Enterprise i TV-serien, men detta fälts hemlighet är både mer innovativ och mer spännande. James Kirk (William Shatner) är numera amiral men när hans gamla skepp Enterprise ska skickas för att undersöka mysteriet tar han över befälet tillsammans med i princip alla sina gamla skeppskamrater.
Energifältet visar sig innehålla ett främmande rymdskepp som anfaller allt som närmar sig. Spock tar sig på eget initiativ dit för att lösa mysteriet och det hela slutar i en kvasireligiös upplösning som är klassisk Star Trek.
Jag hade med en sax kunnat förvandla Star Trek: the Motion Picture till en mycket bättre film. En halvtimme bort, så har vi en tight och spännande historia med en hygglig dos originalitet. Dess främsta merit är nu att den ledde återuppväckningen av Star Trek som ledde till flera bra filmer och en spinoffserie som gjorde Patrick Stewart till stjärna. Vad som helst som låter mig se mer Patrick Stewart är bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar