Det var inte lätt att vara barn i sjuttiotalets Norden. När man inte gick vilse i pannkakan så angreps man av Karius och Baktus eller fick följa med till Flåklypa, en liten by som enligt den svenska versionen av Flåklypa Grand Prix ligger i Värmland, precis vid norska gränsen.
Där finns ett berg som genast för tankarna till Rune Andreassons små kullar i solen, och på bergets topp finns en cykelverkstad. Här bor och verkar Reodor Fälgen och hans två kamrater som representerar aspekter av hans personlighet: den impulsive och envise ankan Solan och den räddhågsne, försiktige Ludvig vars art är oklar men väldigt lurvig. Allt detta presenteras av Beppe Wolgers berättarröst, så bekväm och pålitlig att han bara måste ha något i kikaren.
Reodor upptäcker att en före detta praktikant har stulit hans genialiska motoridé och nu använder den till att bli racersportens främste. Själv har han varken någon vidare lust att göra något åt den saken eller några pengar att finansiera en egen bil med, men Solan tar den första frågan ur hans händer och den andra löses med hjälp av en kroknäst sabelförsedd oljeshejk som talar infinitivfylld svenska och ändå bara är det näst minst PK i Flåklypa Grand Prix. Det priset tas i stället av hans magdansande anktjänarinna och scenen där Solan spionerar på henne. Det var en annorlunda tid.
När jag fick reda på att den här filmen - en dockfilm som sålde 3½ miljoner biobiljetter i ett Norge med 4½ miljoner invånare - existerade, att det regnade hyllningar över den och att Filmtipset ansåg att jag skulle ge den en tvärsäker femma kände jag mig tvungen att se den. Jag misstänker att hyllningarna - och femmorna - kommer från dem som inte missade den när de var små. Nostalgi är en mycket stark kraft och om jag på åttiotalet hade haft ett söndertittat videoband med Flåklypa Grand Prix hade jag säkert älskat den fortfarande.
Nu ger den ett och annat skratt (Reodor berättar att hans bilvidunder för med sig Rhesuspositivt blod, Rhesusnegativt blod och lite grann blått blod, utifall att man skulle sladda på en baron) och jag får lust att sätta små barn framför den och studera deras reaktioner, men som vuxen tittare får jag inte mycket ut av den.
Förutom ytterligare förundran över detta märkliga svunna årtionde som det är mitt livs stora sorg att jag nästan helt och hållet missade. Jag sätter på Tillsammans igen och fascineras av att det faktiskt går att vara nostalgisk efter något man aldrig upplevt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar