Scott Pilgrim vs. the World lever i en specifik tidsbubbla. Den är obegriplig för våra föräldrar och kommer att vara det för våra barn men jag har svårt att föreställa mig den tittare som växte upp med åttiotalets datorspel och ändå är immun mot den. Själv gjorde jag av med oräkneliga enkronor i diverse arkadmaskiner (finns de ens längre?) och loggade mången timme med C64:or och 8 bitars Nintendo, så förutsättningarna var goda.
Scott Pilgrim (Michael Cera) är en 22-årig slacker med en 17-årig flickvän som bär det osannolika namnet Knives Chau (Ellen Wong). Han bor med sin homosexuelle vän Wallace (Kieran Culkin, bror till Macaulay) och spelar i bandet Sex Bob-Omb som även består av Scotts ex trummisen Kim (Alison Pill) och sångaren Stephen Stills (Mark Webber). "Young" Neil Nordegraf (Johnny Simmons) hänger i närheten och väntar på sin chans.
Vad har nu detta med datorspel att göra? Scott och de andra lever i en datorspelsvärld. Små informationsboxar presenterar karaktärerna. Ljud syns. Scott har en "pee bar" när han går på toaletten. När det blir dags för strid - och det blir det - har kombattanterna plötsligt magiska krafter; de slungar eldklot, flyttar föremål med hjärnan och beter sig i största allmänhet som fightspelkaraktärer.
Men vem skulle vilja slåss mot Scott? Jo, en dag har han en besynnerlig dröm om en ödslig öken och plötsligt springer en flicka med psykedeliskt hår förbi. När han sen ser henne på en fest blir han besatt av henne och försöker snacka in sig men misslyckas kapitalt. Han ger sig inte; Ramona Flowers (Mary Elizabeth Winstead) är hans drömtjej. Han lyckas radera ut sitt tidigare misstag men Ramonas sällskap kommer inte utan ett pris. När han och Sex Bob-Omb deltar i Battle of the Bands dyker plötsligt en man upp som presenterar sig som Matthew Patel, den förste av Ramonas onda ex.
Scott har det inte lätt. För att få fortsätta dejta Ramona måste han besegra hennes onda ex, som kommer att dyka upp, ett efter ett, och slåss med honom på liv och död. Som tur är utvecklar han orealistiska stridsfärdigheter så snart det blir slagsmål av. Många actionhjältar har oförklarade och oförklarliga förmågor på det området, men Scott slår något slags rekord: mager slacker utanför strid, datorspelshjälte så fort nävarna knyts.
Filmen bär stolt det drag som alla goda surrealistiska verk delar: karaktärerna må reagera på det märkliga som händer, men de accepterar det. Scott frågar Ramona vad som pågår, men han undrar aldrig varför Matthew Patel kan sväva, skjuta eldstrålar och åkalla "demon hipster chicks". Att Matthew när han besegras upplöses i mynt verkar han inte ens registrera.
Jag har väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker om Scott Pilgrim vs. the World. Å ena sidan har den inte en tråkig stund och jag kommer glatt att se om den när den råkar korsa min väg. Den är visuellt spännande, originell, kvickkäftad, rolig och indränkt med en nostalgi som passar rätt in i min generation. Å andra sidan är det väldigt mycket glam och glans och väldigt lite innehåll, och trots att den konstant underhöll mig undrade jag vart den egentligen ville komma innan jag insåg att den inte ville komma någonstans.
Men måste alla filmer vilja komma någonstans? Scott Pilgrim vs. the World låtsas inte vara något annat än en okomplicerad filmfest, den lät mig inte gissa vad som skulle hända härnäst men den såg till att jag ständigt undrade.
Ja. Jag tror att jag tycker om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar