Independence Day (1996) - 2/6

När Independence Day kom var jag strax under tjugo och det kändes som om varenda människa tänkte gå och se den. Jag var science fiction-nörd och umgicks mest med science fiction-nördar vilket väl är en del av förklaringen, men till och med i de kretsarna tyckte jag att intresset för den här filmen var överdrivet. Var det inte helt uppenbart att det inte var en ny Star Wars det handlade om utan en typisk Hollywoodaction som råkade använda science fiction-attribut?

Tydligen inte. Och tydligen blev det för många inte uppenbart ens efter att de sett filmen. Jag utnämnde kvickt Independence Day till nittiotalets mest överskattade film. Jag tror att den fortfarande håller den titeln.

Det är nog få av mina läsare som har lyckats missa Independence Day, så handlingen kan avhandlas kvickt. Jorden angrips av en flotta utomjordiska rymdskepp, varav det största är stort som en fjärdedels måne. De spränger sönder en massa städer och besegras till slut genom att en cool stridspilot (Will Smith) och en datornörd (Jeff Goldblum) flyger ett stulet tefat till moderskeppet och smittar dess huvuddator med ett virus, tydligen utan kompatibilitetsproblem. Viruset stänger av rymdskeppens skyddssköldar och de modiga människorna kan glatt spränga dem i bitar. Lyckligt slut.

Varför är vissa dumma actionfilmer så charmiga och underhållande medan andra är så tomma och tråkiga? Independence Day har bra skådespelare (Jeff Goldblum, Judd Hirsch, Bill Pullman, Mary McDonnell, till och med Will Smith kan jag tänka mig att försvara), en stor specialeffektbudget och en storskalig historia. Varför fungerar det så illa?

Till att börja med finns det en gräns för hur dum en dum actionfilm får vara och Independence Day torterar logiken tills den skriker i plågor. De avancerade rymdvarelsernas strategi går ut på att låta långsamma, enorma rymdskepp sväva över stora städer och sen öppna eld, alla samtidigt. De kommunicerar med en primitiv, lättknäckt kod. En stridspilot kan flyga ett tefat eftersom han såg det flyga tidigare och därför känner till dess egenskaper. Och naturligtvis kan en bärbar Mac kommunicera med en rymdskeppsdator från ett annat solsystem. En dator som saknar virusskydd. Och lösenordsskydd.

Vad gäller specialeffekterna så är de som sagt påkostade men så sorgligt platta och fantasilösa. De flygande tefaten ser ut som tusentals andra flygande tefat vi sett. Rymdvarelsernas halvbiologiska skyddsdräkter var inte helt väntade, men de själva var varken nyskapande eller intressanta. Slutstriden är bara en flygstrid, varken mer eller mindre, även om ena sidan består av tefat i stället för stridsplan.

Och historien är det inget vidare med, heller. Städer förintas, miljoner människor dör, atombomber detonerar, och det enda vi ser är några sekunders spelad smärta. Sen rullar filmen vidare, och ju längre den rullar desto svårare blir det för en icke-amerikan att behålla kontrollen över magen. Amerikaner har inget ord för "svulstig" (kanske av samma anledning som fiskar inte har något ord för vatten) och kan därför inte beskriva presidentens brandtal som lyckas förvandla "alla ska göra som vi säger" till ett budskap om globalt samarbete.

Trots allt finns det saker att tycka om i Independence Day; även en blind höna hittar ett korn ibland och slänger man tillräckligt med pengar på ett projekt dyker det oftast upp någon ljusglimt i slutändan. Judd Hirsch är underhållande så fort han dyker upp och har i svag konkurrens de bästa replikerna. Scenen där Will Smith släpar en rymdvarelse genom öknen och plötsligt ser något vid horisonten som visar sig vara en i bredd resande konvoj är visuellt mäktig. Men de få sakerna blir tillsammans inte ens i närheten av tillräckligt för att rättfärdiga 1996 års upphetsning över den här filmen.

10/7: Barbarella (1968)