Gud vad jag behövde den här filmen. Jag har sett alldeles för många mediokra filmer på sista tiden och när jag har sett bra filmer har de sällan rört mig, i alla fall inte så djupt som Pride gjorde. Jag tror den senaste var Locke, och bland allt bra jag har att säga om den finns inte "feelgood" med.
Pride fick mig att gråta och sen skratta genom tårarna, och när den slutade hade jag bara en tanke: hoppas, hoppas, hoppas att det här är sant. Den har sina sorgliga bitar - åttiotalshistorier om homosexuella slutar aldrig odelat positivt och de innehåller alltid frustrerad desperation - men tittaren lämnas med känslan att det finns mycket lycka och skönhet i världen. Ibland behöver man det.
Det är en berättelse som jag aldrig hade hört talas om förut, om hur en grupp homosexuella från London bestämde sig för att samla ihop pengar för att stödja gruvarbetarna under 1984 års gruvstrejk - "There's blood on your hands, mrs Thatcher"-strejken. Det var inte lätt att få ihop pengar, och det var inte lätt att åka till en lantlig gruvby i Wales för att leverera dem.
Vi träffar den bubblande aktivisten Mark (Ben Schnetzer), den något blygare Mike (Joe Gilgun), den gamle veteranen Jonathan (Dominic West), Gethin (Andrew Scott) som inte pratat med sin religiösa mor på sexton år, nykomlingen "Bromley" (George MacKay) som vill vara aktivist men är rädd för att synas för mycket och Stephanie (Faye Marsay) som i början är den enda orsaken till L-et i LGSM: Lesbians and Gays Support the Miners.
I Dulais Valley i Wales finns fackledarna Dai (Paddy Considine), Cliff (Bill Nighy) och Martin (Rhodri Mellir), vars liv förändras på olika sätt av gayaktivisternas ankomst. Där finns också den viljestarka Hefina (Imelda Staunton), kloka Siân (Jessica Gunning), och bigotten Maureen (Lisa Palfrey) som står för motståndet.
Det är bara förstklassiga skådespelare men det är som om det inte spelar någon roll; det här är en av de härliga filmer som inte verkar innehålla en enda skådespelare, bara riktiga människor som har råkat bli filmade. Möjligen är Nighy och Staunton så skickliga gamla proffs att de knappt kan låta bli att agera men när det gäller konstnärer av deras kvalitet så gör det ingenting.
Pride är ett vackert ögonblick efter ett annat, en ostoppbar flod av varma känslor, hopsatt till en nästintill perfekt historia förd framåt med känslig hand. Jag skrattade högt, ögonen tårades, jag mådde bra. Det finns säkert lite skönmålning här, jag accepterar det. Men den är sannare än jag väntade mig, och framför allt så underbar att se att jag knappt bryr mig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar