Den här filmen svängde fram och tillbaka, och jag är fortfarande inte säker på vad jag tycker om den. Den handlar om en Oxfordklubb för unga manliga hedonister vars största nöje är vilda middagar med kopiösa mängder mat, ohälsosamma mängder alkohol, och obehagliga mängder vandalism, klasshat och sexism.
Man kan berätta en sån historia som en galen, tokrolig berättelse om sorglösa ungdomar som festar sönder hela världen, och till att börja med verkar The Riot Club välja just den vägen. Visst, en del av medlemmarna är rätt dryga aristokratyngel men de är ju så charmiga festliga odågor.
Sen kommer vi till filmens huvuddel som utspelar sig på en liten pub där klubben hyrt in sig i ett VIP-rum för att ha ett sprängparty, och nu ändras stämningen. När en inbjuden prostituerad dyker upp blir det direkt obehagligt, och det blir bara värre allt eftersom kvällen fortsätter.
De här människorna är riktiga svin, och det är skönt att filmen inte ställer sig på deras sida. Ett tag verkar det som om den ska det, men i stället svänger den in på spåret att nästan parodiera överklassarslen. Killarna i The Riot Club tror att pengar kan köpa dem fria från vad som helst, att världen är deras leksak, och att deras hat mot de undre klasserna är berättigat av avund och bitterhet.
Det märkliga är att The Riot Club verkar driva poängen att så inte är fallet, men när filmen är över så ser det ut som om de har rätt i alla fall. Och jag tittar på världen och nickar. De har nog det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar