Under den första halvan av Project Almanac satt jag och tänkte att det är härför jag älskar film. Att hitta en film jag aldrig hört talas om, starta den utan förväntningar, och få något så här bra. Jag undrade också vart filmen skulle ta vägen och tyvärr visade det sig att den själv inte hade något svar på den frågan, utan den blev tvungen att sjunka ner i pålitliga gamla knep. Det ändrar inte att det här är den bästa found footage-film jag sett sen Chronicle och förmodligen den bästa jag sett någonsin.
Huvudpersonen är den klipske sjuttonåringen David Raskin (Jonny Weston), som vid sju års ålder förlorade sitt vetenskapsgeni till far. Nu söker David till MIT och blir antagen - hans ansökan är helt briljant - men han har inte nog med pengar till avgiften. Han börjar rota igenom sin fars gamla gömmor i hopp om att hitta något han kan använda för att vinna ett stipendium.
I stället hittar han något obegripligt. På en gammal videokamera från sin sjunde födelsedag får David syn på något omöjligt: hans sjuttonåriga jag. På något sätt har han rest tillbaka i tiden. Snart hittar han svaret. Hans far arbetade för DARPA, den amerikanska militärens forskningsgren som har gett oss vansinnigt genialiska projekt, och han lämnade efter sig ritningar till en tidsmaskin.
Tillsammans med sina smarta kompisar Quinn (Sam Lerner) och Adam (Allen Evangelista), sin syster Christina (Virginia Gardner) och skolans heting Jessie (Sofia Black D'Elia) får David maskinen att fungera. De testar den, de experimenterar, de leker.
Och det är fantastiskt. De här fem karaktärerna beter sig som riktiga smarta tonåringar som har lagt rabarber på en tidsmaskin. De är inte filmkarikatyrer, de är inte irriterande, de är inga klichéer. De är som jag och mina kompisar hade varit för tjugo år sen om vi hade haft en tidsmaskin. Det finns en sprudlande glädje här, en sorts sorglös lycka som borrade sig rakt in i min filmälskarsjäl.
Tyvärr kunde det inte vara, och snart är det fladdrande fjärilar och stormar igen, som det brukar bli i tidsresefilmer. David försöker allt mer desperat fixa allt igen, men alla som sett en tidsresefilm vet hur det måste gå. Det är det som hindrar Project Almanac från att bli så underbar som den borde. Den får slut på inspiration och då finns det ingenting kvar.
Det ändrar inte att Project Almanac är en härlig film, men det är den första halvan som gör att den förtjänar den titeln. Jag drömmer om det mästerverk den hade varit om den lyckats upprätthålla samma stämning hela vägen igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar