Jag hade väldigt höga förhoppningar om den här filmen. Många klagade när George Lucas sålde sitt legendariska varumärke till Disney, men jag trodde på Disney, och jag såg mönstret: vi får de bästa brädspelen när de som växte upp med brädspel börjar designa dem, vi får de bästa serierna när de som växte upp med serier börjar skriva dem, vi får de bästa superhjältefilmerna när de som växte upp med superhjältefilmer börjar göra dem.
Och bakom nästa del i Star Wars-sagan stod J.J. Abrams, född 1968 och med Star Trek bakom sig, Michael Arndt, född 1970 med Little Miss Sunshine bakom sig, och Lawrence Kasdan, som skrev manus till The Empire Strikes Back, Return of the Jedi och Raiders of the Lost Ark. Två skickliga filmskapare som först såg Star Wars när de gick i lågstadiet, och en medkreatör till något av det bästa i äventyrsgenren som någonsin gjorts. Jag kunde inte se hur det skulle bli dåligt.
Ändå var det nervöst när texten började rulla. Jag ville så, så gärna att den här filmen skulle vara en härlig upplevelse. En dålig film vore en rivande besvikelse. Det blev det förra, och det tog inte lång tid innan jag insåg det.
Visst, den har sina fel. Att imitera stil är väldigt svårt. Att imitera stil utan att kopiera är nästan omöjligt, och när föremålet är den kanske mest ikoniska filmserien någonsin... det går nog inte. Och det gick inte, heller. The Force Awakens stjäl många element från sina föregångare. Det finns ett ont imperium som med stormtrupper bekämpar en rebellrörelse, en Dödsstjärna, en liten vit pipande robot som bär på viktig information och hamnar i öknen, en bar full av aliens, en maskerad svartklädd skurk med röd ljussabel...
Men det fungerar. Estetiken och känslan är så mitt i prick som någon kunde önska. The Force Awakens ser ut och beter sig som en Star Wars-film. Här finns ingen gummiaktig CGI, inga överdrivna effekter som kastas i ansiktet på publiken, inga löjliga ordvitsar.
Däremot finns samma tilldragande miljöer som vi såg i originaltrilogin. I bakgrunden knallar ett aliendjur förbi utan att det kommenteras. Allt är smutsigt, rostigt, inbott, använt, inte de vita glänsande Apple-drömmar som visades i prequelsen. Det här är en riktig värld, en bebodd värld, inte ett filmset.
Allt klickar lika bra. Nostalgin sitter där utan att dras för långt - flera gånger lät de lätta mål vara. Humorn sitter där utan att bli löjlig - vi skrattar med filmen, inte åt den. Känslorna sitter där utan att det blir sentimentalt - vi kan känna med karaktärerna utan att tappa äventyrskänslan. Sammanträffanden tänjer på gränserna, men det funkar.
Samtidigt har till och med Star Wars-sagan mognat lite. Skurken är mer nyanserad än någonsin, relationerna vuxnare, fienderna mindre ansiktslösa, utan att det tar något ifrån den action och den glädjefyllda känsla vi vill ha.
The Force Awakens är den bästa Star Wars-film vi kunde hoppas på, och helt enkelt en väldigt bra film. Nu är det dags att börja oroa sig för om det går att upprätthålla det här. Jag tror på J.J. Abrams.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar