Brian De Palma gillar att använda splitscreens och andra tricks för att visa oss flera händelser samtidigt. Oftast fungerar det och han har haft en hel del framgång i filmvärlden. Kanske var det det som fick honom att göra Snake Eyes, filmen där han drog det så långt han kunde. Vi ser samma händelse ur flera olika synvinklar och vid olika tillfällen, olika händelser som sker samtidigt, och relaterade scener som inte sker tillsammans. Det är ett grepp som kan göra en film fantastisk, men det kan också slå helt fel och bli eländigt, som med alla okonventionella tekniker.
Han hittade bra skådespelare till huvudrollerna. Nicolas Cage, som verkligen borde se till att använda sin talang till bättre filmer än det han brukar göra, spelar Rick Santoro, en polis med föga moral och en lång historia av att ta mutor och titta åt andra hållet. Gary Sinise, en fortfarande underskattad skådespelare, spelar Santoros vän, den genomärlige och laglydige officeren Kevin Dunne.
Dunne och Santoro befinner sig på en boxningsmatch, Santoro för att se matchen och Dunne för att han sköter säkerheten åt försvarsminister Charles Kirkland (Joel Fabiano). Ett mordförsök sker, Dunne skjuter gärningsmannen, och boxningsarenan stängs tills allt är utrett. Santoro misstänker Julia Costello (Carla Gugino) och medan han rotar i det som hänt upptäcker han en konspiration, men han anar inte dess sanna utsträckning förrän det är för sent.
Och det är här filmen faller ihop. Dittills har den fungerat bra om än inte fantastiskt. De Palmas förkärlek för multipla kameror har fallit ut väl. Det skapar atmosfär i den överbefolkade boxningsarenan, det är möjligt att följa händelseförloppet och här och var ger det oss information som vi inte hade kunnat få annars.
Men inga tekniker i världen kan rädda ett dåligt manus. Santoro är redan känd som mutkolv, men just nu bestämmer han sig plötsligt för att ha principer. Han ges chans efter chans att komma ur situationen han har försatt sig i, att bara ta pengarna och sticka som han har gjort i hela sitt liv, men han vägrar. Varför? Den enda karaktärsutveckling han genomgått är att världen visat sig vara ett ännu smutsigare hål än han trodde. Om det hände mig skulle jag bli lättare att muta, inte svårare.
Från den punkten kravlar Snake Eyes fram och den slutar långt senare än den borde. Jag rackar ofta ner på det konventionella och använder regelbundet "klichéartad" som något negativt, men om man ska bryta mot seder och bruk ska man ha mycket klart för sig varför de finns. Man tar en risk och det gäller att se till att spelet går hem, inte bara lägga på en lång och dyster sekvens efter filmens uppenbara slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar