När jag ser The Apostle ställer jag mig frågan: om en film är välspelad, välregisserad och helt igenom välgjord, är den då automatiskt bra? Om budskapet är ruttet eller obegripligt, om handlingen inte leder någonstans eller om vi tillbringar hela löptiden med att undra varför vi borde bry oss om alla de här karaktärerna, är filmen ändå bra?
Jag svarar nej, som jag gjorde med Brokeback Mountain, och svaret är det samma med The Apostle. Filmens problem är att den ger intryck av - även om den naturligtvis aldrig säger det rätt ut - att stå bakom Sonny (Robert Duvall), som jag omöjligt kan se som något annat än filmens skurk.
Sonny är en karismatisk, entusiastisk pingstpastor i Texas som inte lever som han lär utan är otrogen mot sin fru Jessie (Farrah Fawcett). När hon får veta det bryter hon upp äktenskapet, söker kärlek hos Horace (Todd Allen) och vägrar komma tillbaka till Sonny trots hans envetna försök till återförening. Kyrkan ställer sig på Jessies sida - jag med, för övrigt - och Sonny känner sig utkastad och isolerad. I sin mors hus vänder han sig till Gud så högljutt att grannarna klagar men modern säger bara att Sonny har pratat med Gud sen han var liten och hon tänker inte stoppa honom nu.
Sonnys vrede får sin slutgiltiga konsekvens när han på en baseballmatch plockar upp ett slagträ och spöar upp Horace som hamnar i koma och sedermera avlider. Nu är Sonny en mördare på flykt. Han tar sig en ny identitet - The Apostle E.F. - och börjar predika igen.
Hans munläder är fortfarande lika välsmort. Han samlar ihop en ansenlig skara anhängare och börjar utföra mirakel; bland annat lugnar han ner en våldsam rasist (Billy Bob Thornton) och får honom att vända sig till Gud.
Alltihop är skapat med skicklighet och känslighet. Robert Duvall förstår sig på Sonny och därför gör vi det också, men det gör inte att vi vill stå på hans sida. Han försatte sig i sin situation, han var otrogen, han anföll Horace, han förtjänade att kastas ut från sin kyrka och jag undrar vad det är tänkt att vi ska lära oss av hans öde. Präst eller inte så är Sonny en riktigt obehaglig människa och när slutscenerna aldrig sviker honom utan behåller sin sympati ger det mig en dålig smak i munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar