Man måste undra varför filmer som denna blir gjorda. Det finns många dåliga actionfilmer men om de innehåller skådespelare man kan namnen på, backas av en stor studio och marknadsförs hårt brukar de i alla fall innehålla något som skiljer dem från massan. De kan vara misslyckade ändå, det där de försökte göra kanske inte fungerar alls, men när en actionfilm verkar vara gjord utan en tanke på att publiken faktiskt sett actionfilmer förut kan jag inte annat än att ställa frågan.
Eddie Murphy är gisslanförhandlare i New York. Han går igenom en traditionsenlig inledande actionscen för att presentera honom och hur jävla cool han är (även om han påpekar att han inte skjutit någon på tre år; jag skulle tro att ett skott vart tredje år är väldigt mycket för en gisslanförhandlare). Han får en ny partner (Michael Rapaport) som han måste lära upp. Hans vän (Art Evans) dör, och nu är det personligt vilket hans chef (Denis Arndt) inte gillar. Han har en flickvän (Carmen Ejogo) som skurken (Michael Wincott) naturligtvis ger sig på.
Actionscenerna följer. Det är någon biljakt, någon eldstrid och en sista uppgörelse där både flickvännen, den nye partern och hjälten själv nästan dör, men naturligtvis är det skurken som går åt på ett betydligt mindre prosaiskt sätt än att bli skjuten eller något så tråkigt, även om dödssättet är rätt urblekt, det också.
Och alltihop är stendött. Murphy verkar ha gjort sig av med all sin charm, Rapaport som var kul i True Romance verkar här följa minsta motståndets lag, Ejogo är snygg men inget annat och Wincott är inte en skurk man ägnar mer än femton sekunders uppmärksamhet åt. Varför kunde vi inte få en skurk som Alan Rickman i Die Hard, Jeremy Irons i Die Hard III, Ed Harris i The Rock, John Malkovich i Con Air, och så vidare och så vidare? Förmodligen för att Murphys lön åt upp en alldeles för stor del av budgeten.
Murphys närvaro i den här filmen påminner om den tragiska djupdykning han gjorde på nittiotalet. På åttiotalet var han rolig men sen dess verkar han ha ansträngt sig för att hälla sin talang i de sämsta filmerna han kunde hitta. Åsnan i Shrek är det bästa han gjort efter 1988 eller så, och Metro är verkligen inte med och tävlar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar