Det finns gott om genrer som har en färdigbestämd formel. Man kan avvika lite grann, man kan variera detaljerna, men om man bara följer receptet så är man hyggligt säker på att göra tillräckligt med pengar för att få göra ännu en film, och ännu en film, och ännu en. Därför kan man alltid räkna med att det kommer att dyka upp ännu en dum actionfilm, och ännu en, och ännu en. Filmer som ersätter handling med specialeffekter, personligheter med enstaka egenheter, och känslor med kalla repliker.
De flesta av de där filmerna är faktiskt inte vansinnigt dåliga. De är, om inget annat, i alla fall hygglig underhållning för stunden. De är sällan tråkiga. Människorna bakom dem vet vad de gör och de skulle inte få fortsätta göra film om de inte lyckades producera något som slog i alla fall lite grann. Siffrorna talar sitt tydliga språk: någon gillar Michael Bay.
Men det finns en gräns för hur mycket man kan utarma en film innan man går över gränsen och skapar något som knappt borde få lov att kallas skapelse. En film som stapplar fram som en zombie, hopsatt av delar av döda filmer till något som rör sig och talar men inte lever.
Den gränsen korsas i Cobra, som tillhör det absoluta bottenskrapet i den redan inte särskilt imponerande genren "åttiotalsactionfilm". I stället för handling har den män som står i en källare och slår ihop yxor. I stället för personlighet har hjälten ett flicknamn. I stället för relationer har den en blank modell med totalt manusskydd.
Sylvester Stallone är Marion "Cobra" Cobretti, en mordisk superpolis som aldrig är sen att dra vapen. I en standard-actionfilm-öppningsscen dödar han en skurk som viskar något om en hemlig organisation som vill ta över världen, tydligen genom att stå i en källare och slå ihop yxor. Cobretti får sin standard-utskällning från chefen, för han är en vild snut som bryter mot reglerna men visar resultat.
Cobrettis nästa jobb är att skydda Ingrid Knudsen (Brigitte Nielsen), en modell som bevittnat skurkarnas mord. Han skyddar henne från dem, inklusive deras gigantiske ledare Night Slasher (Brian Thompson), och så blir det slutstrid och ni kan gissa resten, precis som ni kunde gissa det föregående.
Cobra är det som händer när man inte bryr sig ett enda dugg om att göra något annat än en serie actionscener och bara fyller utrymmet mellan dem på grund av en vag pliktkänsla. Ingen i filmen har tillstymmelse till personlighet, hotet från skurkarna är minimalt jämfört med hur det framställs, och om vi bryr oss är det för att vi informerats om att vi borde. Vilket vi inte borde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar