Richard Collier (Christopher Reeve) är en teaterstudent som precis satt upp sin första pjäs när en mycket gammal kvinna (Jane Seymour i en massa latexrynkor) dyker upp, lägger ett fickur i hans hand och säger "come back to me" för att sedan försvinna och - som vi senare får veta - avlida samma kväll. Richard behåller klockan och glömmer aldrig kvinnan.
Åtta år senare åker han till ett lyxigt gammalt hotell där han får se ett fotografi av skådespelerskan Elise McKenna (Jane Seymour utan latexrynkor), som visar sig vara kvinnan som gav honom klockan. Richard blir nyfiken och börjar snoka igenom den framlidna kvinnans tillhörigheter; han hittar mystiska ledtrådar och en bok om tidsresor av dr Gerard Finney (George Voskovec).
Dr Finney påstår sig ha lyckats färdas tillbaka i tiden till 1500-talet, enbart genom självhypnos. Richard tror honom och bestämmer sig för att åka tillbaka till 1912 och träffa Elise. När han hittar sin egen signatur i hotellets gästbok från det året inser han att han kommer att lyckas och kort efter det tar han sig tillbaka med bara sin viljekraft som hjälpmedel.
Han söker upp Elise som genast undrar om han är "the one", den ende rätte för henne som hennes manager William Fawcett Robinson (Christopher Plummer) påstår finns någonstans där ute. Han svarar ja, men Robinson hävdar att han ljuger och försöker hålla dem isär, förmodligen mest för att filmen behöver en skurk. Trots hans ränksmideri lyckas Elise och Richard ha en kort kärlekshistoria innan det är dags för ett slut som både är märkligt och, antar jag, det enda sättet den här historien rimligen kunde sluta på.
Somewhere in Time har en hygglig premiss och försöker göra det bästa av den, men faller bland annat på att själva tidsresemekaniken är så orimlig. Om det verkligen vore så lätt att färdas i tiden, skulle det inte användas lite mer? Skulle inte fler än Richard ha kommit på tanken? Skulle det inte användas av företag och regeringar?
Filmens andra stora brist är själva kärlekshistorien som är av standardslaget där två människor blir vansinnigt och livsförändrande förälskade på ungefär fyra sekunder blankt. Varken Richard eller Elise har någon anledning att känna denna eld i hjärtat och eftersom jag inte är tretton längre tycker jag inte det är vackert att Richard blir kär i en bild. De blir kära för att de måste, Robinson hatar det för att han måste, och det är hela motivationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar