Den unge Keir Gilchrist gör en insats som borde vara karriärsskapande men förmodligen inte kommer att vara det om han inte lyckas göra en Joseph Gordon-Levitt och resa sig bortom sina ungdomsinsatser. Han spelar Craig Gilner, en sextonåring som brottas med skolstress, en besatthet med bäste vännen Aarons (Thomas Mann) flickvän Nia (Zoë Kravitz) och ett komplicerat förhållande till sin familj. Vanliga tonårsproblem som drabbar de flesta ungdomar och ibland får dem att sjunka ner i djupa svarta hål. Craig blir deprimerad, knaprar Zoloft och går till slut till akuten när självmordstankarna blir för starka.
Craig tigger och ber om hjälp och får den, men han räknade inte med att bli inskriven och få höra från Dr Minerva (Viola Davis som höjde hela Doubt med sin åtta minuter långa närvaro) att han måste stanna för observation i fem dagar. Och ge ifrån sig sina skosnören.
Eftersom ungdomsavdelningen håller på att renoveras hamnar han tillsammans med vuxna patienter som är de besynnerliga karaktärer som på film brukar befolka psykiatriska kliniker. Hans rumskamrat är egyptiern Muqtada (Bernard White), som sällan talar och aldrig lämnar rummet. Solomon (Daniel London) hojtar om att andra ska hålla tyst så han kan vila. Den schizofrene Roger (Macintyre Dixon) hävdar bestämt att "it will come to you". Och Bobby (Zach Galifianakis) blir Craigs vän, en välvillig man som försöker hjälpa honom till insikt men har sina egna problem.
Det måste finnas en vacker flicka; det är Noelle (Emma Roberts), en självskadande tonårstjej som verkar ha en hälsosammare killsmak än de flesta i hennes ålder. Ja, det här är en kärlekshistoria också, men givetvis inte en utan problem. Craig attraherar Noelle genom sin tanklösa snällhet, de lär känna varandra genom Noelles frågelekar, de får kontakt över konst och musik (bland annat genom en vacker musikvideosekvens med Under Pressure), och de råkar ut för en klyfta.
Allt detta utspelar sig under Craigs fem dagar på avdelningen, vilket borde placera filmen i "psykiatrisk huvudnyckel"-genren, den där en människas alla psykiska problem löses genom en enda förlösande insikt, och den rör sig kittlande nära den klichén men gör sedan ett aktivt avståndstagande. Över huvud taget duckar It's Kind of a Funny Story de flesta av de klichéer man kunde vänta sig att den skulle dyka rakt ner i, och när den inte kan undvika dem så gör den en twist på dem eller en grej av att anamma dem.
It's Kind of a Funny Story är en komedi om mentalsjukdom som lyckas vara rolig utan att någonsin trivialisera eller driva med sitt allvarliga ämne. Visst är Craig en privilegierad tonårspojke som borde ta sig i kragen och inse hur bra han har det i stället för att gå helt Kurt Cobain och gnälla, men filmen låter honom vara det utan att beskylla eller försvara honom. De andra patienterna är roliga, men bara som bieffekt. De är riktiga människor som bara råkar vara roliga för oss. Bobby är en söt, intagande skapelse som på ett realistiskt sätt når fram till Craig utan att förvandlas till en klyschig fri-ande-mentor. Och det hela knyts ihop på ett fint sätt som lämnar tittaren med en behaglig känsla i magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar