Vi - eller i alla fall de som sätter filmers åldersgränser - oroar oss väldigt mycket över att barn ska råka se våld och sex och bli irreparabelt skadade av detta. Samtidigt är vi tydligen helt okej med en film som handlar om en åttaåring (Macaulay Culkin) som blir lämnad ensam hemma när familjen åker tvärsöver landet, som får veta att brutala brottslingar (Joe Pesci och Daniel Stern) planerar att bryta sig in i huset, och som löser det problemet genom att inte ringa polisen eller prata med någon vuxen utan genom att rigga upp livsfarliga fällor.
Sedan tillbringar han en försvarlig del av filmens löptid med att grovt misshandla de två brottslingarna, som trots att de snabbt drabbats av tillräckligt med våld för att döda fortfarande kan både stå och gå, innan de till slut kommer ifatt honom och börjar beskriva vad de tänker göra med honom som straff för allt han tvingat dem att gå igenom. Och detta är en komedi. Riktad till barn.
Jag är inte vidare orolig över att barn ska se sexscener och aldrig bli normala igen, men jag oroar mig lite för att de ska få för sig att man kan hänga upp ett strykjärn i trappuppgången och skicka ner det i pannan på en annan människa utan att orsaka något värre än ett lustigt strykjärnsformat rött märke. Våld som barn kan identifiera sig med är mycket värre än våld som sker i en uppenbar overklighet. Barn är mycket bättre på att skilja de två åt än vuxna tror.
Men låt oss bortse från detta och betrakta filmen som film. Macaulay Culkin var verkligen en begåvad barnskådespelare (jag tror inte jag har sett honom i något nyare än Richie Rich), vilket han visade i både Uncle Buck (det är inte lätt att gå oavgjort mot en komikerveteran som John Candy) och den här filmen. Han var inte ens tio när han spelade in den och lyckas faktiskt charma oss redan från början. Att ett verkligt barn hade reagerat helt annorlunda när ensamdrömmen plötsligt slog in, det är mindre viktigt. Culkin hittar sin karaktär och spelar den som han bör. Han måste bära hela filmen och det gör han.
Han är dock det enda bra i filmen. Pesci och Stern gör vad de kan med sina korkade roller, men det finns inte mycket att hämta där. En alldeles för stor del av filmen går åt till de i evighet upprepade sekvenser där skurkarna får stryk av Kevins fällor och när vi till slut ska känna sympati för den här lille modige killen är det för sent; vi betvivlar inte att han fixar detta också. Ungen blev inte ens rädd när han insåg att han skulle vara helt ensam hemma, varför skulle vi bli det?
Home Alone slog på att den tilltalar barn i Kevins ålder, barn som vrålade av skratt i biosalongerna, barn som bad Joe Pesci komma hem till dem så att de kunde spöa upp honom. Tyvärr är de också den minst lämpade publiken. De enda som gillar Home Alone bör inte se den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar