Det är inte ofta jag säger detta, men den här filmen behövde verkligen vara längre. Den vill skapa en episk känsla, få oss att förstå det stora genom att visa oss det lilla, men den i sammanhanget alldeles för korta löptiden - tillsammans med några svårförklarliga besynnerligheter - gör att den inte når fram.
Historien börjar på tjugotalet med att lille Cecil Gaines ser sin mor (Mariah Carey) våldtas och sin far (David Banner) skjutas av deras vite husbonde (Alex Pettyfer). Cecil plockas in i huset av gamla lady Annabeth (Vanessa Redgrave) som vill lära upp honom till husnigger. Han tar emot kunskapen och sen lämnar han bomullsplantagen.
Cecil blir butler på ett hotell, hamnar på ett annat hotell, och när han är gammal nog att spelas av Forest Whitaker får han jobb på Vita Huset. Där tillbringar han några årtionden med att betjäna USA:s högsta. Vi följer honom genom Eisenhower (Robin Williams), Kennedy (James Marsden), Johnson (Liev Schreiber), Nixon (John Cusack) och Reagan (Alan Rickman).
Under Cecils karriär pågår den stora kampen för de svartas rättigheter. Cecils ene son Louis (David Oyelowo) blir aktivist, först under ickevåldsförespråkare som Lawson (Jesse Williams) och King (Nelsan Ellis), men sedan som medlem av Black Panther Party. Hans heta, passionerade och sedermera våldsamma kamp ställs i kontrast mot Cecils lågmälda verk i Vita Huset, där han - med Kings ord - är subversiv genom att uppvisa heder och god arbetsmoral, i motsats till de svarta stereotyperna. Han arbetar milt för höjda löner och befordran för de svarta anställda medan hans son åker frihetsbuss och hamnar i kravaller. Det öppnar en klyfta mellan far och son.
Detta är ett lovande tema och utlovade en tvetydighet som jag inte hade väntat mig. Filmen hade tjänat på att låta det löpa hela vägen i stället för att klämma in en hollywoodsk kovändning mot slutet, som kommer från ingenstans och tycks omkullkasta det filmen arbetat så hårt för att sätta upp.
Men det är inte det största problemet. Om du kan lite om amerikansk historia kanske du la märke till att jag hoppade över två presidenter, Ford och Carter, ovan. Det är för att filmen hoppar över dem. Vi ser dem på någon arkivbild och två presidentadministrationer avhandlas på en minut. Så är det tyvärr med mycket. The Butler har många luckor.
Hade det skadat att ge oss åtminstone en kort scen där Cecil träffar sin fru Gloria (Oprah Winfrey) i stället för att plötsligt ha dem gifta och med två barn? Kunde vi inte fått se en gradvis utveckling, som det var i verkligheten, i stället för att de goda presidenterna var goda och de onda var onda och möjligen var Reagan lite av båda? Det görs enorma hopp i tiden, vilka inte hjälps av att det tydligen bara är Cecil och hans söner som åldras. Alla andra ser likadana ut hela vägen; Gloria tillbringar goda tjugofem år med att vara femtio och blir sen plötsligt åttio.
Det hela avslutas med en nästan outhärdligt messiansk hyllning till Barack Obama, något som känns obehagligt nu när man vet hur det blev med det. Jag hade också Obamafeber 2008, men jag tillfrisknade för flera år sedan.
The Butler är full av talang: Whitaker, Winfrey, Williams, Marsden, Schreiber, Cusack, Rickman, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz och den för mig dittills helt okände Oyelowo, och regissören är Lee Daniels som tidigare givit oss The Woodsman och Precious. Tekniskt är den oklanderligt välgjord; det är manuset som orsakar varenda problem jag har med den. Luckorna, den tvivelaktiga slutsatsen, insparkandet av öppna dörrar, rushandet. Jag förstår varför den fått hyllningsrop, men jag kan inte stämma in i dem.
Historien börjar på tjugotalet med att lille Cecil Gaines ser sin mor (Mariah Carey) våldtas och sin far (David Banner) skjutas av deras vite husbonde (Alex Pettyfer). Cecil plockas in i huset av gamla lady Annabeth (Vanessa Redgrave) som vill lära upp honom till husnigger. Han tar emot kunskapen och sen lämnar han bomullsplantagen.
Cecil blir butler på ett hotell, hamnar på ett annat hotell, och när han är gammal nog att spelas av Forest Whitaker får han jobb på Vita Huset. Där tillbringar han några årtionden med att betjäna USA:s högsta. Vi följer honom genom Eisenhower (Robin Williams), Kennedy (James Marsden), Johnson (Liev Schreiber), Nixon (John Cusack) och Reagan (Alan Rickman).
Under Cecils karriär pågår den stora kampen för de svartas rättigheter. Cecils ene son Louis (David Oyelowo) blir aktivist, först under ickevåldsförespråkare som Lawson (Jesse Williams) och King (Nelsan Ellis), men sedan som medlem av Black Panther Party. Hans heta, passionerade och sedermera våldsamma kamp ställs i kontrast mot Cecils lågmälda verk i Vita Huset, där han - med Kings ord - är subversiv genom att uppvisa heder och god arbetsmoral, i motsats till de svarta stereotyperna. Han arbetar milt för höjda löner och befordran för de svarta anställda medan hans son åker frihetsbuss och hamnar i kravaller. Det öppnar en klyfta mellan far och son.
Detta är ett lovande tema och utlovade en tvetydighet som jag inte hade väntat mig. Filmen hade tjänat på att låta det löpa hela vägen i stället för att klämma in en hollywoodsk kovändning mot slutet, som kommer från ingenstans och tycks omkullkasta det filmen arbetat så hårt för att sätta upp.
Men det är inte det största problemet. Om du kan lite om amerikansk historia kanske du la märke till att jag hoppade över två presidenter, Ford och Carter, ovan. Det är för att filmen hoppar över dem. Vi ser dem på någon arkivbild och två presidentadministrationer avhandlas på en minut. Så är det tyvärr med mycket. The Butler har många luckor.
Hade det skadat att ge oss åtminstone en kort scen där Cecil träffar sin fru Gloria (Oprah Winfrey) i stället för att plötsligt ha dem gifta och med två barn? Kunde vi inte fått se en gradvis utveckling, som det var i verkligheten, i stället för att de goda presidenterna var goda och de onda var onda och möjligen var Reagan lite av båda? Det görs enorma hopp i tiden, vilka inte hjälps av att det tydligen bara är Cecil och hans söner som åldras. Alla andra ser likadana ut hela vägen; Gloria tillbringar goda tjugofem år med att vara femtio och blir sen plötsligt åttio.
Det hela avslutas med en nästan outhärdligt messiansk hyllning till Barack Obama, något som känns obehagligt nu när man vet hur det blev med det. Jag hade också Obamafeber 2008, men jag tillfrisknade för flera år sedan.
The Butler är full av talang: Whitaker, Winfrey, Williams, Marsden, Schreiber, Cusack, Rickman, Cuba Gooding Jr, Lenny Kravitz och den för mig dittills helt okände Oyelowo, och regissören är Lee Daniels som tidigare givit oss The Woodsman och Precious. Tekniskt är den oklanderligt välgjord; det är manuset som orsakar varenda problem jag har med den. Luckorna, den tvivelaktiga slutsatsen, insparkandet av öppna dörrar, rushandet. Jag förstår varför den fått hyllningsrop, men jag kan inte stämma in i dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar