Det finns mycket att tycka om i filmen om Julian Assange och hans Wikileaks; kanske framför allt att den lyckades höja min sympatinivå för mannen själv. Hans verk hade för mig överskuggats något av att han gömt sig på en ambassad i ett och ett halvt år.
Bortsett från det så finns det gott om teknisk briljans här. Benedict Cumberbatchs talang i huvudrollen är omöjlig att förneka, även om jag tillbringade filmen med att längta efter att få höra hans vanliga accent i stället för hans imitation av Assanges. David Thewlis är lika sevärd som den grävande journalisten Nick Davies. Stanley Tucci och Laura Linney gör sina jobb som amerikanska politiker som Assange ställer till det för.
Och jag älskade de symboliska sekvenserna, där oändliga rader av skrivbord föreställer Wikileaks "hundreds of volunteers", där namnskyltarna och människorna i stolarna och händelserna runt dem förklarar händelser så mycket bättre än en bokstavlig representation hade kunnat göra. Även de charmiga bitarna där Wikileaks uppvaktas av datornördar och isländska politiker, och där Assange tar sig fram med ren personlighet. Det är fint gjort, alltihop.
Men historien hackar och trots att vi ser allt genom Daniel Bergs (Daniel Brühl) ögon är han den karaktär jag förstår sämst. Han var Assanges förste vapendragare och högra hand, men meningsskiljaktigheter uppstod och i dag är de fiender. Det förstår jag, men jag förstår inte varför Berg gjorde det han gjorde när han lämnade Wikileaks. Särskilt inte när jag läser om vad han gjort sedan dess.
Det finns ingen sammanhängande logik här, vilket förstås är ett vanligt fel hos verkligheten. Den följer inte dramaturgi, och det är lätt att klaga på hur "based on a true story" oftast betyder "fritt fabulerat, de flesta namnen är kvar" men när vi ser en spelfilm vill vi se en historia som fungerar. Om man inte bryr sig om det så ska man göra en dokumentär i stället.
Bortsett från det så finns det gott om teknisk briljans här. Benedict Cumberbatchs talang i huvudrollen är omöjlig att förneka, även om jag tillbringade filmen med att längta efter att få höra hans vanliga accent i stället för hans imitation av Assanges. David Thewlis är lika sevärd som den grävande journalisten Nick Davies. Stanley Tucci och Laura Linney gör sina jobb som amerikanska politiker som Assange ställer till det för.
Och jag älskade de symboliska sekvenserna, där oändliga rader av skrivbord föreställer Wikileaks "hundreds of volunteers", där namnskyltarna och människorna i stolarna och händelserna runt dem förklarar händelser så mycket bättre än en bokstavlig representation hade kunnat göra. Även de charmiga bitarna där Wikileaks uppvaktas av datornördar och isländska politiker, och där Assange tar sig fram med ren personlighet. Det är fint gjort, alltihop.
Men historien hackar och trots att vi ser allt genom Daniel Bergs (Daniel Brühl) ögon är han den karaktär jag förstår sämst. Han var Assanges förste vapendragare och högra hand, men meningsskiljaktigheter uppstod och i dag är de fiender. Det förstår jag, men jag förstår inte varför Berg gjorde det han gjorde när han lämnade Wikileaks. Särskilt inte när jag läser om vad han gjort sedan dess.
Det finns ingen sammanhängande logik här, vilket förstås är ett vanligt fel hos verkligheten. Den följer inte dramaturgi, och det är lätt att klaga på hur "based on a true story" oftast betyder "fritt fabulerat, de flesta namnen är kvar" men när vi ser en spelfilm vill vi se en historia som fungerar. Om man inte bryr sig om det så ska man göra en dokumentär i stället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar