Det gick alltså att göra något nytt med en så uttjatad grej som vampyrer. Den här gången får vi se ett helt vampyrsamhälle vars största problem är att det finns så få människor kvar att blodbrist är ett växande hot. En pest har svept över Jorden; dess offer förvandlas till vampyrer med alla de klassiska attributen - solljusallergi, blodberoende, förmåga att sprida smittan via bett och så vidare - och den är så framgångsrik att vampyrerna helt har tagit över.
De jagar de få överlevande människorna - ja, det är konstigt att de spontant använder termen "vampyr" om sig själva och "människa" om de obesmittade; de borde rimligen se sig som männniskor - och spärrar in dem i mardrömslika laboratorier där de hålls vid liv för att producera blod. Men det finns inte nog, en lösning måste hittas.
Vissa vampyrer jagar fria människor och klamrar sig fast vid hoppet att de alltid kommer att hitta tillräckligt många för att förse befolkningen med blod. Andra, som Edward Dalton (Ethan Hawke) och hans chef Charles Bromley (Sam Neill), försöker hitta ett syntetiskt substitut eller rentav ett botemedel mot vampyrism. Edward blev vampyr ofrivilligt och vill nog helst hitta den senare lösningen, men i brist på ledtrådar arbetar han hårt på den förra.
Edward blir av en slump involverad i den lilla mänskliga motståndsrörelsen och därigenom får han träffa "Elvis" (Willem Dafoe), en människa som hävdar att han är en före detta vampyr. Kan han ha hemligheten som Edward så gärna vill hitta?
Det är en dunkel och dyster värld Daybreakers visar oss, men en intressant en. Filmskaparna har faktiskt tänkt efter och försökt skapa en bild av hur världen verkligen skulle se ut om människor plötsligt behövde blod och inte kunde gå ut i dagsljus. Från modifikationer av bilar så man kan vara ute och köra i dagsljus till poliser med elektriska vapen, sjukdomen påverkar allting i samhället. Jag tyckte särskilt om etikdiskussionen mellan Edward och hans bror (Michael Dorman); den har gott om paralleller med vår egen värld.
Daybreakers tar något enormt klichéfyllt - filmvampyren - och gör något ovanligt med det. Samtidigt är inte handlingen bara en ursäkt för att visa upp filmskaparnas idéer, utan den är anledningen till att vi fortsätter titta och bryr oss om hur det slutar. Att det sen inte gick att avsluta på ett fullständigt tillfredsställande sätt - rätt många filmer har det problemet, och det får man nog tåla.
De jagar de få överlevande människorna - ja, det är konstigt att de spontant använder termen "vampyr" om sig själva och "människa" om de obesmittade; de borde rimligen se sig som männniskor - och spärrar in dem i mardrömslika laboratorier där de hålls vid liv för att producera blod. Men det finns inte nog, en lösning måste hittas.
Vissa vampyrer jagar fria människor och klamrar sig fast vid hoppet att de alltid kommer att hitta tillräckligt många för att förse befolkningen med blod. Andra, som Edward Dalton (Ethan Hawke) och hans chef Charles Bromley (Sam Neill), försöker hitta ett syntetiskt substitut eller rentav ett botemedel mot vampyrism. Edward blev vampyr ofrivilligt och vill nog helst hitta den senare lösningen, men i brist på ledtrådar arbetar han hårt på den förra.
Edward blir av en slump involverad i den lilla mänskliga motståndsrörelsen och därigenom får han träffa "Elvis" (Willem Dafoe), en människa som hävdar att han är en före detta vampyr. Kan han ha hemligheten som Edward så gärna vill hitta?
Det är en dunkel och dyster värld Daybreakers visar oss, men en intressant en. Filmskaparna har faktiskt tänkt efter och försökt skapa en bild av hur världen verkligen skulle se ut om människor plötsligt behövde blod och inte kunde gå ut i dagsljus. Från modifikationer av bilar så man kan vara ute och köra i dagsljus till poliser med elektriska vapen, sjukdomen påverkar allting i samhället. Jag tyckte särskilt om etikdiskussionen mellan Edward och hans bror (Michael Dorman); den har gott om paralleller med vår egen värld.
Daybreakers tar något enormt klichéfyllt - filmvampyren - och gör något ovanligt med det. Samtidigt är inte handlingen bara en ursäkt för att visa upp filmskaparnas idéer, utan den är anledningen till att vi fortsätter titta och bryr oss om hur det slutar. Att det sen inte gick att avsluta på ett fullständigt tillfredsställande sätt - rätt många filmer har det problemet, och det får man nog tåla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar