Våren 1939 sitter den hårt arbetande amerikanske presidenten Franklin Roosevelt (Bill Murray) i sin mors hus på landet. Modern (Elizabeth Wilson) bestämmer sig för att hennes son behöver sällskap och skickar efter en avlägsen släkting, Daisy Suckley (Laura Linney). Daisy tror att hon ska prata lite med presidenten och sen åka hem till sitt vanliga liv, men så blir det inte. De blir vänner, och sedan mer än så, trots att presidenten är gift med Eleanor (Olivia Williams).
Daisy blir ett stående inslag i kretsen kring presidenten, lär känna hans närmaste, och ifrågasätts aldrig. Hon får till och med vara närvarande när den brittiske kungen George VI (Samuel West) och drottning Elizabeth (Olivia Colman) kommer på besök för att försöka övertyga presidenten att delta i det stundande kriget i Europa, och lyckas skapa det "special relationship" mellan länderna som består än i dag.
Bill Murray är fantastisk, som han ofta är. Här har han lämnat sig själv bakom sig och blivit president Roosevelt. Jag trodde ibland inte på att det faktiskt var Murray jag såg och - särskilt - lyssnade på. Inget av det vi är vana att se hos honom finns kvar och han levererar en bravurprestation.
Men resten av filmen lever inte upp till hans exempel. Den är seg, har en besynnerlig struktur, och får mig att undra vad det är tänkt vi ska ta med oss från den. Framför allt berättar den två olika historier, och den om kungen och drottningen är så oändligt mer intressant än den om Daisy att jag har svårt att koncentrera mig på den senare. Jag ville bara se mer om Roosevelt och George VI, två personer från diametralt olika bakgrunder som finner sig i liknande positioner. En scen mellan bara de två, kungen och presidenten ensamma, är en riktig pärla.
Men den historien är bara ett stickspår, och alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på den jag inte förmår bry mig om, går alldeles för långsamt, och lämnar en märklig eftersmak.
Daisy blir ett stående inslag i kretsen kring presidenten, lär känna hans närmaste, och ifrågasätts aldrig. Hon får till och med vara närvarande när den brittiske kungen George VI (Samuel West) och drottning Elizabeth (Olivia Colman) kommer på besök för att försöka övertyga presidenten att delta i det stundande kriget i Europa, och lyckas skapa det "special relationship" mellan länderna som består än i dag.
Bill Murray är fantastisk, som han ofta är. Här har han lämnat sig själv bakom sig och blivit president Roosevelt. Jag trodde ibland inte på att det faktiskt var Murray jag såg och - särskilt - lyssnade på. Inget av det vi är vana att se hos honom finns kvar och han levererar en bravurprestation.
Men resten av filmen lever inte upp till hans exempel. Den är seg, har en besynnerlig struktur, och får mig att undra vad det är tänkt vi ska ta med oss från den. Framför allt berättar den två olika historier, och den om kungen och drottningen är så oändligt mer intressant än den om Daisy att jag har svårt att koncentrera mig på den senare. Jag ville bara se mer om Roosevelt och George VI, två personer från diametralt olika bakgrunder som finner sig i liknande positioner. En scen mellan bara de två, kungen och presidenten ensamma, är en riktig pärla.
Men den historien är bara ett stickspår, och alldeles för mycket uppmärksamhet läggs på den jag inte förmår bry mig om, går alldeles för långsamt, och lämnar en märklig eftersmak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar