Den här filmen släpptes i grevens tid för jag har väl sällan sett något mer åttio. Den har allt: två vilda superpoliser som först hatar varandra men tvingas jobba ihop och till slut tycker om varandra så mycket att de till och med highfivear, den åttioheta kvinnan som kommer emellan dem och måste räddas, den iskalle storskurken med mystisk accent, hans två etniska stereotyper till minibossar, manickerna, bilen, de oändliga eldstriderna, feta stunts och avslutningen som innehåller både en bomb med stor röd digital nedräknare och den fysiskt omöjliga spegelhallsklichén. De har till och med klämt in att den ene superpolisen är ett Armaniklätt börsproffs och den andre en slafsig badboy. Med hockeyfrilla.
Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.
Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.
De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.
Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?
Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.
Börsproffset Ray Tango (som är polis för att han gillar det; han behöver inte pengarna) spelas av Sylvester Stallone i ovanligt välfixad frisyr och snofsiga glasögon. Han står för den klassiska inledande actionscenen, där han lyckas stressa en tankbilsförare till att bromsa så hårt att han och passageraren slungas ut genom vindrutan.
Badboyen Gabriel Cash, en tokig snut från fel sida av stan, spelas av Kurt Russell som en tuffing som gärna torterar misstänkta och kan ta en kula i västen utan att stanna till. Han får sin actionscen han också när en gangster försöker mörda honom och han måste ge sig ut på skurkjakt till fots.
De här två har på varsitt håll blivit så besvärliga för knarkbaronen Perret (Jack Palance) att han bara måste göra något åt saken. Hans två underhuggare Quan (James Hong) och Lopez (Marc Alaimo) tycker de bara ska döda snutarna, men Perret har en bättre idé. Han sätter dit dem för mord och korruption och sen rycker han i trådar så att de hamnar på ett hårt fängelse där två superpoliser inte överlever länge. Tango och Cash blir tvungna att rymma och jobba ihop för att besegra Perret.
Det hela är väldigt formulaiskt och förutsägbart. Ibland skrattar man till, actionscenerna är inte dåliga men inte heller nyskapande, och historien är en gäspning. Jag förstod aldrig riktigt varför Perret höll på med sina komplicerade lekar - Cash ställer frågan men den besvaras aldrig - och framför allt vet jag inte vilken plan han hade för att komma undan den tidsinställda bomben han själv satt igång. När skurken är död måste hjältarna rusa för att hinna undan innan det smäller, så vad hade skurken tänkt göra?
Det som gör Tango & Cash uthärdlig är att Stallone och Russell faktiskt är rätt roliga i sina platta roller, och att det ibland kommer några bra repliker innan det är dags att börja skjuta igen - jag gillade diskussionen om elektricitet när de ska fly från fängelset. Men uthärdlig har aldrig betytt bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar