Ibland förstår jag verkligen inte varför en film hyllas eller sågas. Den här filmen har fått genomgående dåliga recensioner och är inte populär bland publiken, och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Som allra sämst är den en harmlös actionkomedi, definitivt inte sämre än de oändliga raderna sådana vi sett. Ingenting att spy etter över.
Men den är mycket bättre än så. Faktum är att den är något väldigt ovanligt och precis vad Sandra Bullock sa att hon göra: en buddy cop movie där våra två buddy cops är kvinnor i stället för män. Dessutom är den ett klart överlägset exemplar i genren. Visst följer den formeln: de två omaka poliserna tussas ihop, avskyr varandra, tvingas arbeta ihop och det slutar med att de tycker om varandra.
Men sällan har väl formeln gjorts så här bra. De här två har anledning att avsky varandra och sedan anledning att tycka om varandra. Resan görs inte bara för att manus kräver det och den är inte spikrak heller; den har krökar och återvändsgränder och är trovärdig.
Däremellan hinner filmen med att ta sig en titt på kändisskap och hur den som länge bär en påtagen mask riskerar att förvandlas till den. Dessutom har den en viktig kvinnlig karaktär som inte är filmstjärnesnygg, som är kortvuxen och arg och våldsam, och det slutar varken med att hon får ligga eller med att hon blir snäll. Den här filmen lyckas med precis det den föresatte sig, och sågades. Förmodligen bara därför att den är en uppföljare till en rätt lättglömd oförarglig komedi, och när har en sådan någonsin varit bra?
Efter den förra filmen är Sandra Bullocks karaktär, FBI-agenten Gracie Hart, hur som helst för känd för att vara fältagent (hon räddade trots allt miss USA i direktsändning) och blir i stället erbjuden att bli FBI:s nya ansikte utåt. Det är inte ett jobb hon vill ha men det spöar pappersarbete så hon tar det. Det innebär kändisliv, kläder och smink, boksigneringar, och att ha en livvakt: agent Sam Fuller (Regina King).
Sam tyckte illa om Gracie innan de ens träffades, men hon verkar å andra sidan tycka illa om alla, och det blir inte bättre när de tvingas umgås hela tiden och Sam ser hur Gracie har blivit av kändisskapet. Hon såg inte Gracie innan och tror att hon alltid varit den här ytliga, utseendefixerade kvinnan som beter sig som en Hollywoodstjärna och svartsjukt vårdar sin image.
När Gracies vän Cheryl (Heather Burns), ovan nämnda miss USA, och miss USA-arrangören Stan Fields (William Shatner) blir kidnappade så är Gracies jobb att se snygg ut och hålla presskonferenser men nu kan hon inte hålla sig utanför fältarbetet. Det innebär kamp mot chefer, andra agenter, Sam, klockan och inte minst skurkarna.
Jag ser allt det här och väntar mig att det ska vara dåligt men blir förvånad över hur bra det är, och framför allt hur ovanligt det är. Det fungerar på sin nivå och överskrider den då och då. Mer kan man inte begära.
Men den är mycket bättre än så. Faktum är att den är något väldigt ovanligt och precis vad Sandra Bullock sa att hon göra: en buddy cop movie där våra två buddy cops är kvinnor i stället för män. Dessutom är den ett klart överlägset exemplar i genren. Visst följer den formeln: de två omaka poliserna tussas ihop, avskyr varandra, tvingas arbeta ihop och det slutar med att de tycker om varandra.
Men sällan har väl formeln gjorts så här bra. De här två har anledning att avsky varandra och sedan anledning att tycka om varandra. Resan görs inte bara för att manus kräver det och den är inte spikrak heller; den har krökar och återvändsgränder och är trovärdig.
Däremellan hinner filmen med att ta sig en titt på kändisskap och hur den som länge bär en påtagen mask riskerar att förvandlas till den. Dessutom har den en viktig kvinnlig karaktär som inte är filmstjärnesnygg, som är kortvuxen och arg och våldsam, och det slutar varken med att hon får ligga eller med att hon blir snäll. Den här filmen lyckas med precis det den föresatte sig, och sågades. Förmodligen bara därför att den är en uppföljare till en rätt lättglömd oförarglig komedi, och när har en sådan någonsin varit bra?
Efter den förra filmen är Sandra Bullocks karaktär, FBI-agenten Gracie Hart, hur som helst för känd för att vara fältagent (hon räddade trots allt miss USA i direktsändning) och blir i stället erbjuden att bli FBI:s nya ansikte utåt. Det är inte ett jobb hon vill ha men det spöar pappersarbete så hon tar det. Det innebär kändisliv, kläder och smink, boksigneringar, och att ha en livvakt: agent Sam Fuller (Regina King).
Sam tyckte illa om Gracie innan de ens träffades, men hon verkar å andra sidan tycka illa om alla, och det blir inte bättre när de tvingas umgås hela tiden och Sam ser hur Gracie har blivit av kändisskapet. Hon såg inte Gracie innan och tror att hon alltid varit den här ytliga, utseendefixerade kvinnan som beter sig som en Hollywoodstjärna och svartsjukt vårdar sin image.
När Gracies vän Cheryl (Heather Burns), ovan nämnda miss USA, och miss USA-arrangören Stan Fields (William Shatner) blir kidnappade så är Gracies jobb att se snygg ut och hålla presskonferenser men nu kan hon inte hålla sig utanför fältarbetet. Det innebär kamp mot chefer, andra agenter, Sam, klockan och inte minst skurkarna.
Jag ser allt det här och väntar mig att det ska vara dåligt men blir förvånad över hur bra det är, och framför allt hur ovanligt det är. Det fungerar på sin nivå och överskrider den då och då. Mer kan man inte begära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar