Den här tarvar lite bakgrundshistoria. Christian Weston Chandler skapade Sonichu, allmänt känd som historiens sämsta webcomic, och fick därför uppmärksamhet från några av de mindre behagliga delarna av internet. Han hånades bottenlöst och hans reaktioner gjorde det ännu roligare. Trollningskampanjen mot honom är troligen den största någonsin.
Hans tvivelaktiga skapelser är roliga nog. Själv är han en så udda människa att det är svårt att beskriva med ord. Han har en unik verklighetsuppfattning, lever ett obegripligt liv, och är antagligen den mest självcentrerade personen jag känner till. Jag ska inte gå in på närmare detaljer - det finns en wiki, ett forum, artiklar, recensioner, och hundra- om inte tusentals människor som följer hans göranden och låtanden.
Det som hänt honom är hemskt, men alltihop är beroendeframkallande. Frasen "morbid fascination" kunde lika gärna ha myntats för att beskriva hur jag känner inför Christian Weston Chandler. Jag kan inte titta bort.
Och nu finns det en dokumentär. Jag kan inte recensera den som vilken film som helst, för den är ett high school-arbete och är nog skapt för en publik som redan känner till ämnet, åtminstone någorlunda. Men jag ville skriva något om den.
Den här filmen är faktiskt en imponerande bragd. En high school-elev gjorde den på en månad, och under de omständigheterna är den ett Oscarämne. Visst, ganska taffligt manus, dåligt disponerad, märkliga grafikval och en berättarröst som inte kan få nog att berätta att den inte tar ställning... men han har sammanfattat ett enormt material på en timme och tio minuter, och det blir aldrig någonsin tråkigt.
Det blir däremot rushat ibland. Här finns utrymme till en hel serie. Vissa händelser i Christians liv bara blinkar förbi medan berättarrösten försäkrar oss om att de är viktiga. Jag invänder mot att köra berättelsen i kronologisk ordning, även om filmen i alla fall inleds med en fungerande krok.
Men ändå tycker jag om att se den, och därmed fungerar den på samma sätt som sitt ämne. Jag känner morbid fascination - inte bara inför Christian Weston Chandler, utan inför det faktum att filmen existerar. Och där har den lyckats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar