Jag har ett komplicerat förhållande till filmer som bygger på verkligheten, särskilt när den verkligheten är viktig. Det spelar inte enorm roll att Braveheart fifflar lite med vad som verkligen hände, men att In the Name of the Father ljuger om i stort sett allting är politiskt viktigt. Den konflikten är fortfarande igång.
Men ska det påverka hur man bedömer en film? Ska en film bara värderas efter sina egna kvalitéer, i ett vacuum, eller ska den bemötas som ett meningsfullt verk? Är von Triers filmer sämre därför att de förespråkar vidriga värderingar, är Birth of a Nation inget mästerverk därför att det den visar är den vite mannen som äntligen reser sig mot de svarta förtryckarna i USA på 1800-talet? Jag tror att det beror på vilka känslor filmen väcker, och huruvida den överlever att jämföras med verkligheten.
Som tur är behöver jag inte lösa det problemet just i dag, för jag tycker inte om Zero Dark Thirty ändå. Men det hjälper verkligen inte att den framställer jakten på Usama bin Laden som en enda CIA-agents verk, som hon utförde trots att hon motarbetades av precis alla. Det hjälper inte att den framställer tortyr som ett effektivt underrättelseredskap som ledde till bin Ladens död. Det hjälper inte att Barack Obamas enda roll i filmen är att hindra hjältarna genom att ta ifrån dem deras möjlighet att tortera. Det hjälper inte att jakten på bin Laden framställs som något ädelt när det i själva verket handlade om vedergällning.
Om vi bortser från det så undrar jag vad det är med mig och Kathryn Bigelow. Hennes förra film, The Hurt Locker, hyllades och prisades av i princip alla utom mig, och nu är det likadant med Zero Dark Thirty. Hon gjorde även Strange Days och Point Break, så det är inte som om jag har något personligt emot henne, men den här döda stilen hon har lagt sig till med får mig att undra vad det är alla andra ser i hennes filmer.
Det är en lång historia om den nybakade CIA-agenten Maya (Jessica Chastain) som kastas rakt in i en tortyrsession med agenten Dan (Jason Clarke) och offret Ammar (Reda Kateb). Först tycker hon det är otäckt, men hon hämtar sig snart och hennes initiala motvilja framställs som något hon måste komma över för att bli en effektiv agent. Sen tillbringar hon större delen av ett årtionde med att följa ett spår som hon är ensam att tro på, i en typisk Hollywood-dramaturgi.
När det handlar om riktigt underrättelsearbete är Zero Dark Thirty fängslande. Men det är en väldigt liten del av löptiden som ägnas åt det. För det mesta slåss Maya mot andra agenter och överordnade, eller så torterar hon människor, eller så blir hon angripen, eller så är det besvikelser och bomber som exploderar.
Zero Dark Thirty förvrider ett verkligt skeende som spelar stor roll för vår nutida värld; det här är versionen som kommer att fastna i det kollektiva medvetandet. Det är nog för att jag ska tycka illa om att den finns, men det är det mediokra sättet den gör det på som gör den till en dålig film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar