En vacker dag ska jag sätta mig ner och skriva en klichélista. En sak med en given plats är karaktären som har all information och absolut ingen anledning att inte dela med sig av den men som envisas med att tala i gåtor och antydningar enbart för att skapa ett artificiellt mysterium åt publiken. Ett av exemplen kommer att vara The Maze Runner; i princip varenda karaktär utom huvudpersonen Thomas (Dylan O'Brien) är svårt anfäktad av denna sjuka, och mot slutet lyckas han drabbas själv också.
The Maze Runner är också ett utmärkt exempel på den ofta förekommande sorts mysterium där man skapar en fullständigt bisarr situation som inte kan ha någon rimlig förklaring, så att publiken ska undra genom hela filmen vad det egentligen är som pågår. Det kan fungera hur bra som helst, eller - som i The Maze Runner - så blir det snart uppenbart att det faktiskt inte finns någon rimlig förklaring. Berättarna byggde upp situationen och kom på förklaringen efteråt, och hoppas att vi inte märker att förklaringen inte passar med situationen.
Situationen är i alla fall besynnerlig nog. Den tonårige Thomas vaknar med minnesförlust i en hiss som för honom till en stor gräsplan omgiven av stenmurar med enstaka öppningar i. Han välkomnas av ett trettio-fyrtiotal andra tonårskillar och får långsamt veta hur det ligger till. De bor alla på gräset. En gång i månaden kommer hissen med förnödenheter och en ny kille.
Öppningarna i muren leder till en labyrint. Varje natt stängs öppningarna och labyrinten förändras. Det är också då som grievers, monstruösa cyborgskorpioner, springer runt i den. På grund av dem vill ingen tillbringa natten i labyrinten, och ingen har överlevt att göra det.
Killarna har skapat ett litet samhälle. En del av dem - runners - har som jobb att kartlägga labyrinten och hitta en väg ut. Det verkar vara ett ganska trevligt ställe att bo på, faktiskt. Det är inte alls så Flugornas herre som man skulle kunna tro när man samlar en hög tonårskillar på samma ställe och utsätter dem för psykologisk press.
Thomas lär känna ledaren Alby (Aml Ameen), den förste som anlände, de hyggliga Newt (Thomas Brodie-Sangster) och Chuck (Blake Cooper), den bråkige översittaren Gally (Will Poulter) och Minho (Ki Hong Lee) som basar över runners. Lite senare dyker även en tjej upp, Teresa (Kaya Scodelario). Hur det är att vara ensam tonårstjej bland några dussin tonårskillar utforskas inte.
Detta är en tekniskt välgjord film, men den kommer inte med en enda överraskning. Det är tänkt att mysteriet ska hålla vårt intresse men när svaren väl kommer har jag redan gett upp sen länge, särskilt som Thomas själv borde ha kunnat hosta ur sig dem. Det är oförarglig hjärnbomull och absolut inget annat, så det var väl självklart att den skulle göra oändligt med pengar och garantera att resten av böckerna i serien också blir film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar