Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är en av de mest speciella filmkaraktärer jag sett. Till att börja med verkar han bara vara en överdrivet framgångstörstande ung man som internaliserat varenda slagord från skitskyfflande livscoacher och gör allt för att verka ambitiös och kompetent, men varenda ord ur hans mun bär en störande stelhet och hans meningar är alldeles för välsnickrade för att vara sanna. Redan från början gnager han i oss. Det finns något riktigt mörkt där inne.
Den framgångsväg han väljer är den som i Sverige brukade kallas blåljusjunkie; frilansare som åker runt på nätterna med en kamera och en bilradio och filmar olyckor och brottsplatser, och säljer bilderna till TV eller tidningar. Det är ett stressigt liv, men Lou faller rätt in i det. Redan när han bara är en kille med en handhållen kamera beskriver han sin verksamhet som en firma, kanske bara för att lura in sin assistent Rick Carey (Riz Ahmed), kanske för att han tror på det. Eller för att han har fallit för ännu ett slagord, ett av dem som handlar om att om man låtsas något så blir det sant.
Han säljer sina verk till TV-redaktören Nina Romino (Rene Russo). Hon ser i honom en karriärräddande ängel. Han verkar helt sakna gränser; han kör upp sin kamera i ansiktet på poliser, brandmän och blödande brottsoffer. Hon lär honom nyhetssändningarnas iskalla logik. Hon vill ha blod och våld, hon vill ha rika vita offer och fattiga svarta brottslingar. Hon vill sprida rädsla, för det är det som får hennes publik att klistras vid TV-apparaterna.
Lou har inga problem med det, men Nina får snart anledning att ångra sig. Hon ser sig som en hård affärskvinna, men Lou är mer cynisk och mer iskall än hon kunde föreställa sig. Hans framgångstörst går långt bortom det normala, eller ens det friska.
Det som knuffar upp Nightcrawler till toppnivå är en slipad cinematografi och tight regi som färgar hela filmen till samma mörker som råder i historien och inne i Lous huvud. Men det är Gyllenhaal som får oss att fortsätta titta. Lou Bloom är en genuint skrämmande skapelse, en människa man aldrig skulle vilja träffa i verkligheten. Han är någon som smyger sig in i ens liv tills man aldrig blir av med honom igen, ett vandrande djävulskontrakt. Och samtidigt är han den logiska förlängningen av den allt kortare nyhetscykeln, den allt tuffare situationen för media, den aldrig pausande jakten på sensationer. Samhällen får det de ber om, och kanske har vi bett om Lou Bloom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar