Ibland är det här väldigt svårt. Vad är det som är så bra med The Grand Budapest Hotel? Om jag kunde sätta det i ord skulle jag antagligen göra filmer som The Grand Budapest Hotel, inte bara se dem.
Det hjälper förstås att den tar en lång rad förstklassiga skådespelare - Ralph Fiennes, Tilda Swinton, Jude Law, Edward Norton, Harvey Keitel, Saoirse Ronan, Tom Wilkinson, Willem Dafoe, Bill Murray - och låta dem prata snabbt och precist, i noga smidda repliker.
Sen sätter den dem i en tung stiliserad historia, som är en historia inuti en annan historia inuti en annan historia, så att vi ständigt anar att det inte är den hundraprocentiga sanningen vi ser utan en mans nostalgiska minnen av sin ungdom.
Mannen är Zero Moustafa (F. Murray Abraham som gammal, debutantfyndet Tony Revolori som ung), ägaren till det en gång magnifika men nu nästan övergivna Grand Budapest Hotel, och han berättar sin historia för en namnlös författare (Wilkinson som gammal, Law som ung). En gång i tiden drevs hotellet av Zeros läromästare Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), en man som höll den artiga civilisationens fana högt samtidigt som han charmade alla sina äldre, rika, blonda och kvinnliga gäster.
En av dessa kvinnor, Madame D (Swinton) dör och som brukligt är i fiktionen blir det bråk om hennes testamente, särskilt den del som tillfaller Monsieur Gustave. Han ser till att med Zeros hjälp ta den innan bråket kommer igång på riktigt, och därifrån är det en arg son (Adrien Brody), en hederlig advokat (Jeff Goldblum), en mördare (Dafoe), en volta i fängelse, en stulen tavla, ett försvunnet testamente, ett hemligt sällskap och en jakt genom snön.
Historien som sådan är nästan poänglös, men det är kanske däri den finner poängen. The Grand Budapest Hotel underhöll mig oavbrutet och lyckades packa mer än den borde i sina hundra minuter. Den ser fantastisk ut, men det är inte ett vackert skal utan något som på ett fundamentalt plan reflekterar filmens själ. The Grand Budapest Hotel handlar om en guldålder och fallet från den, om civilisation och mänsklig vördnad, om känslors band och om att det kanske är vår plikt att upprätthålla skenet av att världen är bättre än den är. Även - eller särskilt - när undergången är nära och oundviklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar