Om jag hade fattat i förväg att det här var ännu en found footage-skräckfilm så hade jag inte sett den, mest för att jag är så trött på att skriva om dem. De har samma brister allihop och är allt som oftast ett sätt att dölja låg budget och dåliga filmskaparfärdigheter bakom billiga ursäkter. Dessutom brukar de vara hysteriskt tråkiga.
The Taking of Deborah Logan är inget undantag utan snarare ett lysande exempel på varför jag hatar genren. Den låtsade dokumentärstilen kräver som vanligt att karaktärerna filmar vidare i situationer där vilken människa som helst hade gjort precis vad som helst utom att filma vidare. Obemannade kameror fångar som vanligt upp bisarra eller omöjliga bilder. Om jag inte aktar mig kommer varenda mening i den här recensionen att innehålla frasen "som vanligt". Jag ska försöka behärska mig.
Historien som fungerar som alibi för de taskiga skräckeffekterna handlar om läkarstudenten Mia Hu (Michelle Ang) som ska göra en dokumentärfilm om Alzheimerspatienten Deborah Logan (Jill Larson) och hennes vuxna dotter Sarah (Anne Ramsay), som tar hand om henne. Hon hypotetiserar att den som vårdar en anhörig med Alzheimers mår rätt dåligt själv också, och ämnar få ett bra betyg genom att bevisa det. Jag tänker få det första Nobelpriset i astronomi genom att påvisa att solen är rätt varm.
I stället finner sig Mia i en kass Exorcisten-knockoff. Deborah teleporterar upp på köksbänken, pratar om ormar på franska, och spyr upp jord och daggmaskar. När hon hamnar på sjukhus kidnappar hon en nioårig cancerpatient (Julianne Taylor).
Det är fullständigt torrt, tomt och urtråkigt. Det tog mig halva filmen att inse att jag faktiskt tyckte riktigt bra om Jill Larsons prestation - i alla fall medan hon spelar en någorlunda normal människa med Alzheimers - eftersom jag var upptagen med att vara uttråkad. Den lilla ljuspunkten kommer inte i närheten av att rädda The Taking of Deborah Logan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar