Det låter som en fantastisk idé: en nyversion av Törnrosa, ur den onda häxans synvinkel. Liknande idéer har gett oss Wicked, den bästa musikalen någonsin, och Frozen, en av de bästa animerade filmerna någonsin. Maleficent hade kunnat bli precis lika bra. Den hade alla fröerna till något genialiskt, och inledningen är så vacker att jag i huvudet började formulera en recension som inleddes med att detta var det närmaste vi kommit en sann saga på film.
Men filmen skjuter sig själv i foten med sin huvudperson. Älvan Maleficent (Angelina Jolie) sviks av sin barndomskärlek Stefan (Sharlto Copley) och blir så arg och bitter att hon kastar en förbannelse över hans dotter Aurora (Elle Fanning). Med tiden ångrar hon sig men hon var för skicklig; inte ens hon själv kan stoppa förbannelsen.
Det går för fort. Maleficent är en oskuldsfull varelse som inte förstår avund eller girighet, men så fort hon blir förrådd förvandlas hon till en kacklande ärkeskurk, inte bara en försmådd och hämndlysten varelse utan en nästan parodisk onding av ett slag man sällan ser längre. Hon är inte ute efter rättvisa, hon vill orsaka lidande.
Skiftet tillbaka är mer trovärdigt men också mycket lättare att visa. Och när Maleficent väl valt sida så är filmen en ganska stereotyp och förutsägbar historia, som dessutom avviker så mycket från Disneyfilmen som den ska vara en version av att jag tycker att den fuskar.
Det bästa i filmen händer under de första minuterna - för övrigt den bit som hade en annan regissör än resten - när vi presenteras för människornas rike och det magiska grannlandet som bebos av älvor, trädfolk och talande svampar. Den filmen jag började se ville jag gärna se klart, men det fick jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar