Mad Max: Fury Road (2015) - 6/6

Jag måste se den här filmen tio eller femton gånger till för att säkert veta om den faktiskt är den bästa actionfilmen som nånsin gjorts eller om det bara är så jag känner just nu. Jag misstänker att det är det senare - de uppenbara konkurrenterna (Aliens och Terminator 2) har båda mycket mer och bättre handling än den här filmen kommer i närheten av, och därför bryr man sig mycket mer om dem - men att jag ens nämner Mad Max: Fury Road i samma sammanhang är det bästa jag kan säga om den.

Den är en bragd. Mer än så, ett mirakel. En film som börjar med en entimmes actionscen, tar en kort andningspaus, fortsätter med en entimmes actionscen, och sen slutscen och eftertexter. Jag borde bli uttråkad, jag borde bli utmattad, jag borde tröttna och sega ihop i biostolen.

Men det händer inte. Jag blir bara mer engagerad, mer fascinerad, mer hjärtedunkande involverad i det som händer på duken. Filmskaparna har tagit biljakten, ett av det mest uttjatade actionelementen, och sträckt ut den tills den bär en hel film på egen hand. Och det fungerar, till allmän förvåning. Föregångaren The Road Warrior var ett maniskt energiknippe. Mad Max: Fury Road tar den energin och pumpar den full av steroider tills filmen borde spricka.

Hemligheten ligger dels i mänskligheten - i en tidig stridsscen görs det klart att de här karaktärerna är människor som kan bli skadade - och dels i variationen. Trots att filmen nästan helt består av slagsmål på fordonstak och eldstrider från förarhytter blir den aldrig enahanda. Den har alltid nya tricks att komma med, vare sig det är eldsprutande elgitarrer, krigare som hänger i böjliga stänger eller en gravid kvinna som använder det enda vapen hon har.

Det hade aldrig gått så bra utan uppbackning från designen. Precis som The Road Warrior är Mad Max: Fury Road visuellt genialisk. Missfoster, futuristiska punkare och vitmålade fanatiker kör fordon som kommer ur en galen mekanikers krigsdrömmar. Världen är uppbyggd på ett sätt som ser vansinnigt ut men som samtidigt ger intryck av att vara fullständigt genomtänkt. Det känns som om nån flitig designer tänkt igenom varenda detalj.

Och det vi ser är förstås en helt sjuk värld. Katastrofen som inträffade mellan Mad Max och The Road Warrior ligger nu bakom oss och samhällen har börjat växa upp. Max Rockatansky (Tom Hardy), hemsökt av det förflutnas spöken, reser planlöst genom öknen och har oturen att tillfångatas av en fasansfull religiös diktatur där han används som levande blodbank. De brottstycken vi får se är en representation av det sämsta hos människan, något av det lägsta och grymmaste jag sett på film. Blixtsnabbt slås det fast: det här är inte en plats man någonsin vill vara på, till något pris.

Den styrs av Immortan Joe (Hugh Keays-Burne), ett maskerat monster som är både diktator och överstepräst. Med lögner om Valhalls portar får han sina soldater att slåss fanatiskt och offra sina liv för honom. När hans högt rankade undersåte Furiosa (Charlize Theron) plötsligt sviker honom tar han sina bilar och krigare och ger sig ut på jakt. Det ger också Max en chans, och det slutar med att han, Furiosa och Joes fem förrymda sexslavar är på flykt genom öknen, på väg till en mytisk "grön plats" i öster.

Varken Hardy eller Theron får några större chanser att visa sina skådespelartalanger, och filmens svagaste punkter har med deras karaktärer att göra. Max verkar ha tappat personlighetsutvecklingen han gick igenom under The Road Warrior, och han är besynnerligt självisk för att vara en man som ständigt plågas av minnena av alla människor han inte kunde rädda. Slutscenen lider också av en allvarlig logisk lucka och hade tjänat på att vara två minuter längre och förklara varför det händer som händer.

Men ärligt talat bryr jag mig inte. Jag har sett något fantastiskt, en fullpumpad actionfilm som sätter sig i mitt blod och som gärna hade fått fortsätta länge till. Jag kan ta några småfel för ett mästerverks skull.

Detta om själva filmen. Jag vill veta så lite som möjligt om filmer innan jag ser dem men trots det råkade jag läsa att antifeminister avskydde Mad Max: Fury Road. Det gjorde mig förstås ännu piggare på att se den - det antifeminister avskyr är i allmänhet gött - men framför allt gjorde det mig nyfiken. Vad kunde Furiosa egentligen göra som gjorde dem så arga? Vi har sett kvinnliga actionhjältar förut.

Så såg jag filmen, och undrade fortfarande. Man kan kritisera den lite grann ur feministisk synvinkel - ju kortare hår en kvinna har, desto tuffare är hon och typ hälften av de kvinnliga karaktärerna är rätt passiva våp - men vad kan problemet vara för de här männen? Furiosa är tuff och kan köra och slåss och skjuta men det är inget nytt, och det är ändå Max som fixar allting.

Furiosa och Max räddar sexslavar, men antifeminister brukar i alla fall teoretiskt vara för jämlikhet eller åtminstone offentligt emot sexslaveri. Väl? De brukar hävda att vi redan har jämlikhet, eller att kvinnor har alla fördelar, eller så vill de bara inte göra det som behövs för att uppnå jämlikhet. För det ska hända av sig självt. Eller nåt.

Så jag läste blogginlägget som startade alltihop. Detta kan inte vara på riktigt. Charlize Theron har repliker? Hon slåss? Hon säger åt Max att göra saker? Det är vad de klagar på? Att Mad Max: Fury Road är uppbyggd för att dra till sig män och smygutsätta dem för feministpropaganda... det låter som något jag skulle hitta på om jag ville parodiera konspirationstroende machoidioter. Det måste vara ett PR-trick för att dra uppmärksamhet till en obskyr blogg. Om inte så är det en döende kulturs ryckningar.

Ett citat får mig i alla fall att må bra:

Because if they sheepishly attend and Fury Road is a blockbuster, then you, me, and all the other men (and real women) in the world will never be able to see a real action movie ever again that doesn’t contain some damn political lecture or moray about feminism, SJW-ing, and socialism.

Mad Max: Fury Road har i skrivande stund inte varit ute i en vecka och den har redan tjänat ihop över två tredjedelar av sin budget. Låt oss hoppas att killen har rätt om detta, även om han inte har rätt om något annat.