Detta är filmen som satte stopp för blaxploitation-genren, och jag förstår varför. Det är naturligtvis en tragisk kommentar till vår kultur att The Wiz kategoriseras tillsammans med filmer som Shaft, Truck Turner och Boss Nigger när det enda de har gemensamt är att skådespelarna har närmare afrikanskt påbrå än jag, men det kan inte förnekas att den är en rätt rutten film.
Liksom musikalen den bygger på är The Wiz en version av The Wizard of Oz som börjar i ett fattigt svart hem i New York. Dorothy (Diana Ross) är en 24-årig förskollärare som en dag måste jaga rätt på sin hund Toto och sugs upp av en tornado som skickar henne till Oz, här en nergången stadsmiljö.
Munchkins är graffiti-figurer. Fågelskrämman (Michael Jackson) är gjord av sopor. Plåtmannen (Nipsey Russell) är en nöjesfältsdocka. Lejonet (Ted Ross) gömmer sig i en lejonstaty. Den onda häxan (Mabel King) driver en sweat shop, som faktiskt tillverkar svett. Trollkarlen (Richard Pryor) är en misslyckad lokalpolitiker. Miljöerna är lekplatser, nöjesfält, gränder, torg och boulevarder.
Det låter inte som en dum idé och emedan jag inte har sett musikalen har jag förstått att den är bättre än filmen. Men musiken kittlar inte mina nerver och de afroamerikanska stereotyper som utgör karaktärerna måste ha varit obehagliga redan 1978 och i dag får de mig att höja ögonbrynen tills jag blir rädd att de ska fastna där.
Det är en lätt surrealistisk känsla att titta på The Wiz. Det känns så osannolikt att filmen ens existerar, att jag faktiskt ser Michael Jackson utklädd till fågelskrämma och dansande bevingade apor. Men en starkare känsla är den att jag är uttråkad. Den positiva biten kommer från förvåning, och det räcker inte långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar