När jag fick höra att Richard Linklater, mannen bakom två av mina favoritfilmer någonsin och en tredje som bara är jättebra - och därtill Waking Life och A Scanner Darkly som jag verkligen borde se om och recensera - tillbringat tolv år med att spela in en film så visste jag förstås att jag måste se den, men jag var rädd att den skulle vara en dansande björn.
Ni vet vad de säger om dansande björnar - man tittar inte för att de är bra på att dansa utan för att de är dansande björnar. När det dyker upp en film med en massiv gimmick, som den där nittiominutersfilmen gjord i en oavbruten tagning eller en film som gjordes på tolv år för att skådespelarna skulle åldras med sina karaktärer så är jag alltid rädd att gimmicken ska vara viktigare än konsten.
Det stämde, lite grann. Men bara lite. Richard Linklater är bättre än så, och han lägger inte tolv år på att skriva och regissera en film bara för att ha lagt tolv år på en film. Han har skapat en verklig berättelse, en som ibland lockar fram tårar, ibland värme och ibland skratt. När den naggas i kanterna är det för att den går utanför det normala och alldagliga. Boyhood är mycket bättre när den nöjer sig med det vi alla kan känna igen oss i och struntar i våldsamma supande styvfäder.
Egentligen handlar den bara om en uppväxt, och där finns hur många frön som helst. I varenda karaktär hittar jag något som speglar mig själv. Kärntruppen består av Mason Jr (Ellar Coltrane), hans storasyster Samantha (Lorelei Linklater), hans mamma Olivia (Patricia Arquette) och hans pappa Mason Sr (Ethan Hawke). Föräldrarna är skilda och försöker - men misslyckas med - att ha en artig relation för barnens skull.
De här människorna följer vi under elva år medan de växer upp, startar och avslutar förhållanden, utvecklar sig själva, får och ångrar upplevelser, pluggar och jobbar, skapar och förlorar hela familjer. Vänner och släktingar kommer och går, människor som betyder allt bleknar bort tills vi inte minns deras namn. Milstolpar checkas av. Det är ett liv.
Boyhood är som allra bäst när de två Mason pratar och pappan försöker föra över lite livsvisdom till sin son. Han har inte gjort ett fantastiskt jobb med sitt eget liv och det vet han om, men han tror att han i alla fall har lärt sig lite grann och att han kan hjälpa sina barn klara sig bättre. Det är alla föräldrars hopp, i alla tider, men varje generation måste göra misstagen på nytt. Alla åldras, alla ser barn växa upp, och alla ifrågasätter sina livsval.
En film som får fram de poängerna, den får gärna lov att vara en dansande björn. Särskilt om björnen dansar så här bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar