Det här är den sortens film som jag njuter av samtidigt som jag ständigt är lite orolig att det kommer att rasa i slutet. Om alla frågor får svar och alla lösa trådar knyts ihop, då är det en fantastisk film, men om inte, då är det en massiv besvikelse.
Predestination är en fantastisk film.
Den börjar med att presentera frågor och de frågorna håller oss intresserade hela vägen genom en handling som till synes inte har något med dem att göra. Det är något med terroristen Fizzle Bomber och en man (Ethan Hawke) som har ett mystiskt jobb som har att göra med att stoppa terroristen.
Mannen agerar bartender och in kommer en gäst (Sarah Snook) som påstår sig ha världens bästa historia att berätta. En flaska whisky satsas, och historien börjar. Det här hade kunnat vara en riktigt tråkig bit, men så fort Sarah Snook öppnade munnen ville jag bara höra mer. Få prestationer charmar mig så här mycket, så att jag bryr mig mindre om vad som händer än att få vistas i karaktärens sällskap. Förhoppningsvis skapas här en stjärnkarriär åt en skådespelerska jag aldrig hade hört talas om förut.
Det var synd att jag hade läst den litterära förlagan och jag tänker inte ens nämna vilken den är, för det gjorde att jag redan visste hur de stora sammanhangen hängde ihop. Det är en hyllning till filmen att jag ändå älskade den. Det fanns nog med mysterium för att hålla mig intresserad, och framför allt en känslighet som gick långt bortom alla bomber och olyckliga kärlekshistorier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar