The Interview är en av de mest kontroversiella filmerna någonsin. Dess porträtt av den nordkoreanske presidenten Kim Jong-un fick diktaturen att hota med hämnd och kalla den för en krigshandling. Dess premiär försenades, den klipptes om - men om det här är versionen som skulle vara trevligare mot Nordkorea undrar jag vad det var för hemskheter de klippte bort - och till slut släpptes den på ett fåtal biografer. Under tiden angreps Sony av nordkoreanska hackers. Få filmer har provocerat fram såna reaktioner.
Hur är då själva filmen? Den är faktiskt rätt fantastisk. Till att börja med är den ofta hysteriskt skratta-högt-fast-jag-är-ensam-rolig. Den första scenen, där den lätt blåste pratshowvärden Dave Skylark (James Franco) intervjuar Eminem (som spelar sig själv i en prestation full av självdistans som kraftigt ökade min respekt för honom) medan producenten Aaron Rapaport (Seth Rogen) tittar på, är direkt genialisk komik och presenterar oss för Dave och Aaron på ett så otvunget och bekvämt sätt som det rimligen är möjligt.
Aaron har jobbat med Dave i tio år men nu börjar han fundera på om det verkligen var det här han ville göra - kändisintervjuer om silikonbröst och getsex - och letar efter viktigare intervjupersoner. Han har John Kerry på kroken när Dave plötsligt avbryter med en nyhet: Kim Jong-un är ett fan av programmet. Och därur föds en idé: Dave Skylark ska intervjua Kim Jong-un (Randall Park).
Det är ett vansinnigt koncept, men det fungerar, delvis därför att vi redan har vår bild av den nordkoreanske ledaren som någon så världsfrånvänd att han skulle träffa sin favorit-TV-personlighet från landet som är hans fiende. Och det fungerar än bättre när handlingen utvecklas på sätt jag inte vill avslöja och vi får se Kim Jong-un både som människa och som brutal diktator.
För han är förstås människa. Jag vet inte om karaktären i filmen liknar honom särskilt mycket, men jag är säker på att han även i verkligheten har en favoritlåt och gillar coola bilar och snygga tjejer, att han dricker och festar, att han skulle vilja träffa en kändis och spela basket. Jag kanske skulle gilla honom om jag bara hängde med honom en dag.
Men samtidigt är han härskare över ett svältande land med fångläger och totalitär kontroll, och det är inte en förmildrande omständighet att han ibland känner sig ledsen för att hans far inte var stolt över honom. Från våra biostolar där vi är vana att se kejsar Palpatine och Sauron är det en motsägelse, men i verkligheten går det ihop. Det är poängen The Interview gör, och samtidigt berättar den en bra historia och får mig att gapskratta. Mer kan jag inte begära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar