Året är 1962 och amerikanen Chester MacFarland (Viggo Mortensen) är på semester i Grekland med sin fru Colette (Kirsten Dunst). De stöter på sin grekisktalande landsman Rydal (Oscar Isaac) som jobbar som guide, och som tack för hans hjälp bjuder de honom på middag. En vänskap tar sin början.
Utan att avslöja för mycket - för en stor del av glädjen med The Two Faces of January är att bit för bit upptäcka hur det ligger till - kan jag säga att alla inblandade har sina hemligheter och att vänner kommer att födas och förrådas flera gånger innan filmen är över. Ingen är snövit från början och alla svärtas innan det är slut.
Det är en komplex handling med många bitar som rör på sig men - och detta är det fantastiska - det är aldrig svårt att hålla reda på den. The Two Faces of January är ingen förvirrande film utan trots alla snåriga trådar förblir den klar, i alla fall när den en gång blivit det.
Den är också svårförutsägbar. Det här är en historia där egentligen allt kan hända och vi fortsätter titta för att se vad som kommer, inte för att se det vi förväntar oss. Jag blev förvånad ett par gånger.
Det enda problemet med filmen är att den aldrig tar sig igenom barriären till publiken, och aldrig får oss att bry oss om karaktärerna. Det är bara ett skuggspel, något vi observerar med hjärnan, inte med hjärtat. Den kan vara hur smart och tillrättalagd som helst, men om den inte når fram så blir den aldrig mer än okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar