Den här filmen gjorde för knark det The Lost Weekend gjorde för alkoholism, och det är synd att den inte är alls lika bra. Dess samtida hyllningslov kommer snarare ur dess dåtida originalitet än ur någon uppenbar kvalité. Den hämtar upp sig rejält på slutet - Frank Sinatra är mycket bättre som desperat nerdekad pundare än som hoppfull och nyren - och slutintrycket blir positivt, men inte med någon större marginal.
Större delen av tiden är The Man with the Golden Arm helt enkelt för artificiell och plastig. Den har många bra repliker, men ingen av dem levereras med trovärdighet; det är alldeles för uppenbart att de är konstfärdigt hopsnickrade för att höras ur skådespelares munnar. Alla karaktärerna känner intensivt och starkt, men det är inget som når fram till tittaren. De stora dramatiska vändningarna spelas helt odramatiskt, om än med extremt dramatisk musik. Det närmar sig att vara parodiskt.
Pokerdealern Frankie Machine (Sinatra) har precis släppts ur fängelset. Där inne lyckades han med hjälp av läkare och mediciner bli fri från knarket, och nu kommer han hem till sin rullstolsbundna fru Zosh (Eleanor Parker) fast besluten att aldrig röra skiten igen. Han ska även sluta jobba för de halvskummisar som driver pokerspelandet och i stället bli trummis. Han stöter på den gamla fjällan Molly (Kim Novak) och kompisen Sparrow (Arnold Stang) men också busar och poliser som inte litar på att han försöker gå den smala vägen.
Det är ingen unik historia och det finns inte mycket i The Man with the Golden Arm som mina ögon sextio år senare inte har sett förut. I början är den direkt tråkig - jag bryr mig inte om en enda av karaktärerna. Det är först när beroendet börjar dyka upp igen och slår klorna i Frankie Machine som den klättrar upp till att vara intressant, och sen håller den sig där resten av tiden.
Större delen av tiden är The Man with the Golden Arm helt enkelt för artificiell och plastig. Den har många bra repliker, men ingen av dem levereras med trovärdighet; det är alldeles för uppenbart att de är konstfärdigt hopsnickrade för att höras ur skådespelares munnar. Alla karaktärerna känner intensivt och starkt, men det är inget som når fram till tittaren. De stora dramatiska vändningarna spelas helt odramatiskt, om än med extremt dramatisk musik. Det närmar sig att vara parodiskt.
Pokerdealern Frankie Machine (Sinatra) har precis släppts ur fängelset. Där inne lyckades han med hjälp av läkare och mediciner bli fri från knarket, och nu kommer han hem till sin rullstolsbundna fru Zosh (Eleanor Parker) fast besluten att aldrig röra skiten igen. Han ska även sluta jobba för de halvskummisar som driver pokerspelandet och i stället bli trummis. Han stöter på den gamla fjällan Molly (Kim Novak) och kompisen Sparrow (Arnold Stang) men också busar och poliser som inte litar på att han försöker gå den smala vägen.
Det är ingen unik historia och det finns inte mycket i The Man with the Golden Arm som mina ögon sextio år senare inte har sett förut. I början är den direkt tråkig - jag bryr mig inte om en enda av karaktärerna. Det är först när beroendet börjar dyka upp igen och slår klorna i Frankie Machine som den klättrar upp till att vara intressant, och sen håller den sig där resten av tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar