torsdag 28 augusti 2014

The Oxford Murders (2008) - 2/6


Självmedvetenhet är döden. Filmer som är så dåliga att de är bra är bara bra om de inte vet om att de är dåliga; annars blir det bara pinsamt. Och när en film anstränger sig så mycket som The Oxford Murders och det aldrig blir avslappnat utan bara lyser hur mycket den anstränger sig, då blir det inte ens pinsamt utan bara segt.

Den vill ha charmiga original till karaktärer, men de visar att de försöker vara charmiga och originella. Den vill ha lustiga repliker, men de låter aldrig som något annat än en manusförfattares uppfattning om vad som är en lustig replik. Den vill vara djup och intellektuell, men vad pratar den om? Gödels ofullständighetssatser, Heisenbergs osäkerhetsprincip - grundkursen i populärvetenskap. Jag blev förvånad över att Schrödingers katt inte dök upp.

Ändå är de bästa bitarna när huvudpersonerna håller dessa rent cerebrala samtal med varandra, mest därför att John Hurt som den åldrade universitetslegenden Arthur Seldom (gammal kompis med Alan Turing) ger en så underhållande prestation. Elijah Wood som hans unge dyrkare Martin levererar inte lika bra men han har mer passion än jag väntade mig att se.

De här två möts första gången på en föreläsning där de kommer ihop sig över huruvida det går att påvisa en absolut sanning - Arthur säger nej och Martin ja. När Martins ståndpunkt krossats av hans idol beger han sig besviket därifrån och hem till huset där han hyr ett rum, men där stöter han på Arthur och hittar värdinnan (Anna Massey) död. Det blir polisförhör under vilket Arthur släpper idén att det här bara är första mordet i en serie, och sen är det igång med symboler och ledtrådar. Under tiden har Martin förstås tid att hångla upp ett par kvinnor, också.

På det hela taget är det här ingen dum historia, och jag gillade upplösningen och slutet - i teorin, nu när jag tänker på dem i efterhand. Det finns gott om misstänkta och ännu fler bisarra karaktärer, och lösningen på mysteriet är inte uppenbar. Men i varenda minuts löptid skriker The Oxford Murders ut hur smart och snygg och speciell den är, hur intressant handling den har och hur djup den gör sig, och resultatet blir att min hjärna gör revolt och vägrar lyssna. Jag misstänker att boken är riktigt bra, men filmen fungerar inte.

Inga kommentarer: