Feature: Listor, favoriter och betyg

Så här i början på ett nytt år dyker det alltid upp listor. 2012 års bästa filmer, 2012 års sämsta filmer, roligaste, tråkigaste, mest actionpackade, sorgligaste, hångligaste, vackraste. Filmerna som blev de största besvikelserna och som överträffade alla förväntningar. Tankarna går naturligt i de banorna så här vid artificiella epokskiften.

Dessutom har jag suttit och läst Roger Eberts artikel om "The greatest movies ever made" och lärt känna FlickChart, som försöker skapa en lista över ens favoritfilmer genom att matcha filmer mot varandra tills de är rankade. Så jag har funderat en hel del på listor, favoriter, och det här med att bedöma filmer - eller konst i allmänhet - över huvud taget.

Jag har sagt att Casablanca är min favoritfilm, men det var med tillägget "om jag tvingades välja med en pistol mot skallen". Är Casablanca alltid den film jag helst skulle vilja se en gång till? Absolut inte. Men det är en film jag alltid kommer att gå tillbaka till och som varenda gång är lite bättre än jag minns den.

Det är den dock inte ensam om. Bland filmerna jag har recenserat här är väl mina favoriter, förutom Casablanca, Lord of the Rings, Up, Before Sunrise, Before Sunset, 12 Angry Men, Conspiracy, Sin City, The Dark Knight och 12 Monkeys. Därtill kan vi lägga Star Wars-trilogin, Grosse Pointe Blank, High Fidelity, Tillsammans, The Big Lebowski, True Romance, Pulp Fiction, Patrick Stewart-versionen av A Christmas Carol, Terminator, Fight Club, Interstate 60, The Hudsucker Proxy, Tombstone, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl och Rounders. Där har vi filmer som jag kan sätta på precis när som helst och veta att jag har ett par njutbara timmar framför mig. Jag kan ramla in dem halvvägs igenom en TV-visning och stanna till slutet om jag kan. Så där har vi väl på något plan min topp-25-lista av filmer någonsin.

Men de är förstås inte alla tekniskt fulländade eller sanslöst packade med genialitet. De är bara filmer jag älskade första gången jag såg dem, som hållit igenom massor med tittar, och framför allt: som jag sett tills de blev gamla vänner. Det är nog Up och 12 Angry Men som jag sett lägst antal gånger och de slog mig helt enkelt så hårt att jag visste att de skulle bli favoriter. Andra filmer hade lika gärna kunnat hamna på den listan, men jag har kanske bara sett dem en gång.

Så om jag skulle välja de bästa filmerna enligt någon låtsasobjektiv skala (eftersom objektivitet naturligtvis är omöjligt nonsens när det gäller konst) skulle listan se annorlunda ut. Casablanca, Lord of the Rings, 12 Angry Men, Sin City, 12 Monkeys, Star Wars, The Big Lebowski, Pulp Fiction och Fight Club skulle nog fortfarande finnas med, och resten skulle kanske vara Ikiru, Blade Runner, Memento, Clerks, Rocky, Harvey, Dark City, Ben-Hur, Stranger Than Fiction, The Man Who Wasn't There, Chinatown, Festen, Gran Torino, Treasure of the Sierra Madre, Gone Baby Gone och Den gode, den onde, den fule. Så där har vi en annan personlig topp-25-lista och ja, det känns som om jag glömmer några dussin filmer som förtjänar en plats.

Efter att ha tutat in 700 filmer på FlickChart har min topp-25-lista där blivit Casablanca, The Dark Knight, Blade Runner, Star Wars, Sin City, The Big Lebowski, Up, Clerks, Batman Begins, Fight Club, Memento, Hugo, Watchmen, Aliens, Pirates of the Caribbean: Curse of the Black Pearl, The Lord of the Rings: The Return of the King, Ikiru, Before Sunrise, Raiders of the Lost Ark, A Clockwork Orange, Leon, The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring, High Fidelity, Tombstone och True Romance. Ett par oväntade inhopp men där har vi ännu en personlig topp-25, och där finns inte en film jag inte ställer mig bakom.

Detta illustrerar tydligt grundproblemet med att bedöma film. Om man har ens en liten smula mångsidighet i sin smak så kommer det aldrig att gå att jämföra filmer med varandra och komma fram till ett entydigt svar. FlickChart är faktiskt ett fantastiskt instrument för att nå just denna insikt. Där får man alltså upp två filmer och väljer den bättre av dem, och på så vis konstruerar den en lista över favoritfilmer.

Ofta är det lätt - Casablanca eller Signs? Men så får man smaka Kung Fu Panda mot Mulholland Drive och på vilken basis är det egentligen tänkt att jag ska kunna avgöra det? Den ena är en skojig, mysig tecknad film om en söt panda som finner sin inre styrka och den andra är en mindfuckkavalkad om svartsjuka och vansinne sprungen ur försmådd kärlek. Tror jag.

Det är omöjligt. Ändå är det något liknande jag utsätter mig för varenda gång jag ska betygsätta en film, och det är just därför jag bryr mig mycket mindre om betyget än många av mina läsare; jag har bara med det för att det är ett kvickt sätt att framföra vad jag tyckte och för att folk verkar vilja ha det. Jag hoppas att det jag skriver är betydligt viktigare än den ensamma lilla siffran.

För, som en läsare uttryckte det: "Du kan ju inte säga att Pi är bättre än Cinderella Man!". Nä, det kan jag nog inte, men samtidigt är det ju just det jag gjort när jag gav Pi en sexa och Cinderella Man en femma. Det reflekterar vad jag kände medan jag såg filmerna, hur mycket jag brydde mig om dem, vilka minnen de gett mig, vad jag tyckte om filmkonsten, vad jag tyckte om skådespelarinsatserna och berättelsen, men det är helt omöjligt för mig att säga att den ena är bättre än den andra. Pi är en besynnerlig mental skuggthriller om besatthet, förföljelse och religion medan Cinderella Man är en fighting-spirit-boxningsfilm om en god och stolt man. Hur ska man väga dem mot varandra?

Man kan gå efter kriterierna "Vad försökte filmen göra?" och "Hur väl lyckades den?". Ibland försöker jag göra det. I så fall ska Cinderella Man bedömas efter hur nära den kommer sin egen bästa tänkbara version. Den ultimata slå-ur-underläge-boxningsfilmen. Men det innebär förstås att jag ibland skulle bli tvungen att ge toppbetyg till filmer som jag bara fann tråkiga eller äckliga, förutsatt att de riktade in sig mot The Human Centipede-fansen.

Något liknande gör jag när dumma actionkomedier får positiva recensioner, förutsatt att de inte är irriterande dumma och att de inte ger sken av att försöka vara något mer än dumma actionkomedier. Om du frågar mig vad jag tyckte om Happy Feet vill du inte veta om den är en ny Bridge on the River Kwai, du vill veta om den är en ny Lejonkungen. Varje film bedöms på sina egna meriter, men om filmen siktar så lågt att dess bästa träff ändå inte skulle göra något för mig - ja, då är det en skitfilm i alla fall.

Och i slutändan handlar det förstås om känslor. Satt jag och darrade och hoppades och gnydde till och levde mig in i filmen så mycket att jag glömde att det var en film? Då är det en sexa. Blev jag arg för att jag slösade bort min tid på den här skiten? Då är det en etta. Vilket mycket väl kan innebära att en films betyg beror på vilket humör jag råkade vara på just den dagen. Och om någon kan lösa det problemet får ni gärna höra av er.