En minimaldefinition av
spelfilm skulle kunna vara något i stil med "rikta en kamera
mot människor som gör och säger saker enligt ett förutbestämt
mönster". De flesta filmer går längre än så. Invasion of
the Bee Girls är inte som de flesta filmer.
Dess skapare trodde inte
på skådespelare (när det dyker upp lite inlevelse blir tittaren så
förvånad att hen tappar bort sig i handlingen) eller på ljus (ofta
är det så mörkt att det är svårt att se vad som händer), men
däremot på nakna bröst och utdragna, oerotiska sexscener. Det är
titelns bitjejer (inte i den moderna betydelsen) som är det i
särklass intressantaste i filmen. De beter sig i alla fall som något
annat än marionettdockor av plast där de vrider sig och flämtar
och försöker ta över världen.
I alla fall tror jag att
det är det de försöker. Det blir aldrig riktigt klart vad deras
långsiktiga plan är. Deras kortsiktiga plan är i alla fall att
döda män och förvandla kvinnor till fler exemplar av sig själva,
vilket sker genom en besynnerlig ritualiserad procedur som involverar
bin och vitt gegg. När en kvinna genomgått den får hon kolsvarta
facettögon och förmågan att döda en man genom att ha sex med
honom - "coming and going at the same time", som en karaktär uttrycker det.
Efteråt ser det ut som
om han dött av sexuell utmattning, vilket jag inte är alls säker
på att en verklig obducent skulle kunna skilja från vilken
utmattning som helst, och eftersom detta sker på ett
regeringsfinansierat forskningsinstitut kommer agent Neil Agar
(William Smith) dit för att undersöka saken. Till att börja med
finns det bara ett lik, men de blir stadigt fler och stackars Agar
anstränger sig för att lösa mysteriet. Det tar lång tid och
kräver många döda, men ärligt talat: hur snabbt hade du själv
kläckt hypotesen att en galen vetenskapskvinna förvandlat sig till
en bihybrid som knullar ihjäl män?
Vetenskapskvinnan i fråga
heter Susan Harris, spelas av Anitra Ford, är entomolog och har
gjort mutationsexperiment på bin som tydligen - genom en ytterst
oklar händelsekedja - lett till att hon själv blivit den första
bitjejen och färdigställt proceduren som skapar fler. Hon är också
med god marginal det bästa i filmen, en ståtlig vacker kvinna, en
klassisk femme fatale.
Samtliga kvinnor i filmen
- tror jag - tar av sig kläderna, vare sig handlingen kräver det
eller inte. Jag skulle tro att det är fler scener med nakna bröst
än scener utan. Att det ändå lyckas bli så otroligt ointressant,
till och med när Susan Harris ömt kysser en nybliven bitjej, har
att göra med att filmens genomgående stämning effektivt dödar all
tillstymmelse till erotik. Det här är en film från en förgången
era, när ett naket bröst var nog för att dra män till
biograferna. Numera är det en film att se i ett litet killgäng med
en back öl, eller inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar