Det är så här man gör en film om någon med Aspergers. Till skillnad från Simon i
I rymden finns inga känslor så kan vi känna med, känna sympati för och till och med tycka om
My Name is Khans huvudperson, samtidigt som vi inser hur svårt det är att älska honom och leva med honom. Filmen vitmålar honom inte; det är fullständigt klart hur besvärlig han kan vara för både främlingar och sina närmaste. Att han ändå finner en plats i världen är ett av de många små mirakel som
My Name is Khan får oss att tro på.
Men den här filmen är så mycket mer än så. Den är en kärlekshistoria, ett skarpt politiskt uttalande, något som mest liknar en saga när berättelsen tar ut de mer osannolika svängarna, och ett drama som suger in oss och vägrar släppa. Dess första halva är fantastisk och om den andra halvan inte riktigt lever upp till den första så är det snarare på grund av emotionell utmattning än något annat. Vi bryr oss mer om människorna vi lärt känna än de stora skeenden och väldiga händelser de blir inblandade i.
Huvudpersonen är Rizwan Khan (Tanay Chheda som barn, Shahrukh Khan som vuxen). Han växer upp i Bombay och det visar sig tidigt att han är annorlunda. Ingen kan sätta ord på det, för i den värld han lever i har ingen hört talas om Aspergers eller autism. Hans underbara, kloka mor Razia (Zarina Wahab) vet bara att hon har en speciell son som har svårt för beröring, svårt för relationer, svårt för mycket. Hon är en fantastisk människa som lär Rizwan att leva med sig själv och andra samtidigt som hon ser till att han får en ordentlig utbildning trots att det är svårt för honom att gå i skolan.
Det är värre med lillebrodern Zakir Khan (Arnav Chhapwale, senare Jai Kishen Bhatia, Jimmy Shergill som vuxen), som är begåvad och tycker att hans underlige bror får alldeles för mycket uppmärksamhet. Vid arton års ålder får Zakir ett stipendium och reser till USA för att studera. När han genom hårt arbete har skapat sig ett fint liv får Razia Rizwan att lova att han ska göra samma sak, och Rizwan uppfyller alltid sina löften. Han reser till USA, träffar sin bror och hans fru Hasina (Sonya Jehan), och får jobb som försäljare på Zakirs företag.
Försäljning är nog inte ett lämpligt jobb för någon som Rizwan, men han ger sig på det så gott han kan och det leder i alla fall till en underbar händelse. När han en dag blir rädd för en framrusande spårvagn är det en främmande kvinna som hjälper honom, och han fängslas av henne, förmodligen utan att veta varför. Det är Mandira (Kajol), han kan inte glömma henne, och hon kan inte låta bli att fascineras av den här märklige mannen. Mandira påminner om Rizwans mor; hon är förstående, en genuin människoälskare, och hon kan bli nyckeln till den framtid som Rizwan lovade skapa sig.
Jag älskar människor som Mandira och jag älskar dem nästan lika mycket som filmkaraktärer. De är sällsynta i verkligheten och svåra att få att fungera i fiktion - vi accepterar nästan vad som helst i verkligheten men klagar på minsta osannolikhet på film - men Kajols skapelse är en underbar varelse som inte förlorar sin trovärdighet i en bråkdel av ett ögonblick. Vi vet varför Rizwan tycker om henne, det är inte svårt att förstå, men Kajol får oss att tro på att hon tycker om honom också, vilket är mycket svårare.
Jag vill inte berätta alltför mycket av handlingen, för jag vill att du ska upptäcka den bit för bit, på samma sätt som jag gjorde. Men jag kan säga att Rizwans och Mandiras liv förändras när två plan flyger in i World Trade Center och det plötsligt blir väldigt jobbigt att vara svarthårig muslim i USA. Jag kan säga att det leder till att Rizwan ger sig ut på en lång resa för att träffa USA:s president och lämna över ett budskap till honom. Jag kan säga att vi får uppleva kärlek, värme, sorg, hat, våld och bottenlös förtvivlan.
Allt detta kanaliseras genom Rizwan, en man som finner det svårt att manövrera genom den vanliga vardagen. Vi får tidigt uppleva hur världen ser ut genom hans ögon och kan sedan föreställa oss hur mycket värre det måste vara att drabbas av det han råkar ut för.
Shahrukh Khan är en gigantisk filmstjärna som har agerat i över sjuttio filmer och har åtskilliga miljoner fans, men eftersom jag är nästan fullständigt okunnig om indisk film tror jag inte att jag har sett honom i något annat än
My Name is Khan. Ändå vågar jag gissa att det här är hans livs roll. Att ta en karaktär som Rizwan Khan och utan att urvattna honom göra honom sympatisk och tilltalande är en karriärmarkerande skådespelarbedrift. Filmen mjuknar inte; Rizwan förblir underlig och annorlunda, och hans egenheter görs aldrig gulliga eller skrattretande. Han har svårigheter, människor som är nära honom får svårigheter, och vi tycker om honom ändå.
Kajol är nästan lika stor och precis lika okänd för mig, och hon gör ett lika fantastiskt jobb. Hela filmen hänger på att vi accepterar att Mandira är precis som hon verkar vara, att hon faktiskt tycker om Rizwan, att hon förstår vad han är och inte hoppas att han ska ändra sig utan tar hans dåliga sidor med de goda. Kajol får oss att acceptera allt det där. Inte bara acceptera det, tro på det, göra det till vårt. Det finns aldrig minsta tvivel om Mandira, hon lyckas vara en ängel och trovärdig på samma gång. Jag vill också träffa en Mandira.
My Name is Khan är inget mindre än en underbar film. Den drog in mig. Jag gnagde på fingrarna, jag kunde inte sitta stilla, jag pratade högt med karaktärerna. Jag skrattade, jag grät, jag brydde mig. Berättelsen tänjde gränserna ibland, fick mig att tappa den där fullständiga nedsänkningen, men jag slutade aldrig någonsin längta av hela mitt hjärta efter att det skulle gå bra till slut, att det skulle ordna sig för Rizwan och Mandira. När en film lyckas med det har den verkligen lyckats.