måndag 31 oktober 2011

Halloween (1978) - 2/6


Jag försöker gå tillbaka i tiden och föreställa mig hur det var innan den här filmen inspirerat, imiterats, kopierats och parodierats i oändlighet. Den tillhör inte en genre jag uppskattar särskilt mycket så jag hade väl aldrig väntat mig att jag skulle älska den, men jag öppnar ögonen så mycket jag kan och lyckas ändå inte förstå hur den här filmen hjälpte till att ge upphov till slasherfenomenet.

Den har sina stämningsfulla stunder, det erkänner jag villigt. Den inleds med en kuslig, effektiv sekvens där vi ser genom den sex år gamle Michael Myers ögon (och att komikern inte valde ett annat artistnamn är en oändlig källa till förundrad fascination) medan han rör sig genom familjens hus och ser sin storasyster hålla på med sin pojkvän. Han inleder redan i så unga år slashertraditionen att människor som har sex dör, och när hans föräldrar kommer hem står han uttryckslös med en kniv i handen.

Han förblir praktiskt taget katatonisk i femton år medan doktor Samuel Loomis (Donald Pleasence) försöker vårda honom. Efter några år ger han upp och koncentrerar sig på att hålla Myers instängd. Pleasence står för de bästa bitarna i filmen; hans paniska rädsla när han inser att Myers lyckats rymma och hans yrkesetiskt tvivelaktiga men stämningsskapande uttalanden om Myers som ondskan personifierad skapar en påtaglig skräckkänsla.

Men den upprätthålls inte. När vi får träffa Laurie Strode (Jamie Lee Curtis, denna skrikdrottning och arketypiska Final Girl) som ska sitta barnvakt på allhelgonaafton rinner stämningen bort, trots att filmen gör sitt bästa för att hålla igång pirret med skumma kameravinklar och korta bilder av den nu vuxne och maskerade Myers (Nick Castle, sedermera regissör av bland annat Dennis the Menace). Doktor Loomis jagar Myers tillsammans med den lokala polisen och Myers jagar tjejer som har sex, och så får vi en lagom tillrättalagd historia med ett tvetydigt slut för att maximera uppföljarpotentialen.

Det fungerar inte för mig, och bara delvis för att Halloweens främsta element numera är uttjatade klichéer. Det fungerar inte därför att det knappt finns någon handling mellan Myers flykt och slutstriden, bara sekvens efter sekvens som försöker bygga upp skräcken. Laurie Strode själv är en imponerande ointressant karaktär som definieras av det hon inte gör: hon har inte sex, hon sviker inte sin barnvaktsplikt, hon dör inte.

Myers ger ett kusligt intryck där han smyger omkring i sin mask (tillverkad av en kapten Kirk-mask som sprayades blåvit), Donald Pleasence spelar sina noter väl och den begränsade budgeten utnyttjas skickligt, men som helhet är det svårt för mig att se vad det var som fick den här filmen att slå så hårt.

söndag 30 oktober 2011

Du levande (2007) - 4/6


Filmbloggen har levt i över ett halvår, passerat sin halvtidspunkt enligt det ursprungliga "en film om dagen i ett år"-målet, och därmed tycker jag det är dags att ge mig en riktig utmaning: jag ska recensera Roy Anderssons Du levande.

Varför är det en utmaning? Tja, filmen saknar handling. Eller, snarare, den har många handlingar. Ni ser, jag har redan villat in mig. Jag börjar om.

Roy Anderssons Du levande presenterar åtskilliga korta historier som alla går ut på att visa oss människor som av olika anledningar lider, är illa omtyckta, mår dåligt, och drabbas av diverse olyckor. Dessa människor inbillar sig att de har det så illa att själva deras elände gör dem speciella. De känner sig förtryckta av en kall och oförstående omvärld, men de placerar sig själva i den situationen och har alltid utvägar som de kan välja. Vilket de ibland gör.

Det låter som en hemskt deprimerande film, men Du levande lyckas genom magi vara positiv och livsbejakande mitt i allt detta. Ännu mer imponerande: den är rolig. Till och med när en medelålders, kraftigt överviktig kvinna (Elisabeth Helander) sjunger en arg sång om hur vidrig världen är skrattar vi, och inte åt henne. Möjligen åt hennes mänsklighet.

Den roligaste historien rör snickaren Benny (Leif Larsson) som rakt in i kameran berättar om en märklig dröm han hade. Han var på en fest där han inte kände någon, och det var inte hans typ av fest. Han förstod inte varför han hade blivit inbjuden. Han bestämde sig för att lätta upp stämningen genom att göra duktricket men misslyckades och förstörde en över tvåhundra år gammal servis. Han åtalades för grov oaktsamhet med annans egendom - "det värsta man kan göra".

Detta är otroligt roligt därför att det presenteras lågmält, långsamt, som om det vore en sober dokumentär om 1912 års skattereform. Hjärnan kan inte kategorisera det, så den får oss att skratta i brist på andra alternativ.

Du levande är i sig en fantastisk bedrift. Den tog tre år att filma eftersom pengarna hela tiden tog slut och Roy Andersson fick göra reklamfilmer för att få ihop mer; han står bland annat bakom ketchupreklamen med den dumme farsan. Det finns bara en scen som gjordes utomhus; allt annat filmas mot särskilt konstruerade kulisser, även utomhusscenerna. I den slående slutscenen används en stadsmodell som byggdes enbart för den korta sekvensen.

Det är uteslutande amatörer som spelar rollerna, och det är inga polerade prestationer. Snarare ligger det konstant en känsla av overklighet bakom varje ord vi hör, vilket normalt hade fått mig att avfärda den här filmen. Här är det helt rätt. Vi rör oss i något som är verkligare än verkligheten, för att använda en tagline, så det ska kännas annorlunda.

En fyra är egentligen helt fel betyg för Du levande. Det antyder något ordinärt, och det är det sista adjektivet jag skulle använda om Du levande. Den är unik och obeskrivlig samtidigt som den inte är svårförståelig eller artistiskt tillskruvad. Den är rolig samtidigt som humorn inte är poängen. Den verkar snarare ha hänt av sig själv medan Roy Andersson höll på med något annat. Det här är en film som fastnar i skallen.

Samtidigt är det en film som ger intryck av att vara till för sig själv i stället för oss, och jag är väldigt nöjd med min enda genomtittning som förmodligen aldrig kommer att upprepas. Se den en gång, om du vill se den fler gånger så gratulerar jag dig.

lördag 29 oktober 2011

The Believer (2001) - 6/6


Daniel Burros var en intelligent judisk yngling som utmärkte sig i skolan och drömde om en militär karriär. I stället drev han in i politikens extremhöger, gick med i det amerikanska nazistpartiet och blev rekryterare för Ku Klux Klan. 1965 avslöjades han som jude i New York Times och samma dag tog han livet av sig.

Hans historia inspirerade The Believer. Liksom Daniel Burros är Danny Balint (Ryan Gosling) judisk antisemit och före detta briljant yeshiva-elev, och även Balint förföljs av en reporter som tror sig känna till hans bakgrund. Själv håller han det naturligtvis noggrant hemligt även om ledtrådar ibland slipper ut. Han är inte som sina meningsfränder, varken som den respekterade Curtis Zampf (Billy Zane) som vill att rörelsen ska lämna rasism och hat bakom sig för att kunna nå ut med sitt budskap i en förändrad värld, eller som de brutala och okunniga råskinn han omger sig med.

Danny är smart och påläst. Det går inte att ställa honom mot väggen; vilken fråga man än ställer så har han redan funderat ut svaret långt i förväg. Han kan hebreiska, förstår torah, och har en insikt i judendomen som ingen av de andra någonsin kommer att nå, eller har intresse av att nå. Det gör Danny frustrerad. När de vandaliserar en synagoga förstår han precis vad det är de gör, medan de andra bara förstör utan att tänka. Vad betyder deras hat om de inte vet vad de hatar? På så vis påminner han om Adolf Eichmann (vilket han också själv nämner), både verklighetens förintelsearkitekt och Stanley Tuccis roll i den fantastiska Conspiracy; även Eichmann gjorde sitt bästa för att studera det folk han försökte utrota.

Men Danny är inte bara en ordens krigare. Han lyfter tyngder och han vet hur man slåss, vilket han gör med en naken brutalitet som inte tillåter någon tvekan. På så vis får han respekt både från Curtis Zampf och från de vilda unga män som förnekar förintelsen och vill se judarna krossade och blodiga. Tillsammans med de senare åker han till ett läger på landet där unga nazister får lära sig slåss och använda vapen medan de föreläser för varandra om judendomens ondska.

Han utmärker sig inför Curtis Zampf och Lina Moebius (Theresa Russell), och han inleder ett förhållande med Linas dotter Carla (Summer Phoenix). Curtis och Lina vill att han ska bli talesman för den nya sortens fascistiska rörelse, och Carla vill att han ska lära henne hebreiska och judiska seder. Samtidigt stöter han på gamla kompisar från barndomen, andra yeshiva-elever. Danny var en oortodox fritänkare i skolan och deras gamla debatter vaknar genast till liv igen.

Det förväntade slutet på en historia som denna är att huvudpersonen omvänds, lämnar nazismen och börjar sona sitt gamla liv. Vi såg det förstöra The Chamber men The Believer är en mycket smartare och originellare film än så. Den vet att Danny är en fundamentalt konfliktfylld person, och den vet att så djupa konflikter inte löses genom en enda magisk nyckel, oavsett vad hollywoodsk poppsykologi anser om saken. Danny pratar snabbt och väl, så snabbt och så väl att vi nästan inte märker att det mesta han säger inte går ihop. Utom när han filosoferar kring religion och judendomens innersta väsen; då tror vi på att det är detta han tror. Han visar oss sitt innersta och det fängslar oss.

Jag har tillräckligt med religionsstudier bakom mig för att finna The Believer enormt tankeväckande. Den fick mig att tänka medan jag såg den, jag har tänkt på den oavbrutet sedan jag såg den och medan jag skriver denna recension arbetar min hjärna på att formulera om mina tankar till ord som är förståeliga för andra. Danny säger saker jag själv tänkt, men även när han säger saker som befinner sig långt ifrån min verklighet ger han mig insikt i sin egen värld.

Min fascination för Ryan Gosling fortsätter. Han tycks medvetet välja filmer som utmanar honom, filmer med roller som är nästan omöjliga att spela: Lars and the Real Girl, Drive, The Believer. Här har han skapat en karaktär som går balansgång mellan att vara vidrig och begriplig, intagande och frånstötande, fjärran och smärtsamt närliggande. The Believer roterar runt honom och han gör den till något underbart.

fredag 28 oktober 2011

Drive Angry (2011) - 4/6


Det är inte lätt att göra en actionfilm som varken är på blodigt, humorlöst allvar eller en komedi som parodierar genrens konventioner. Actiongenren har så välfylld historia och så många uttjatade klichéer att man antingen måste uppfinna nya grepp från början eller acceptera att det är nästintill omöjligt att göra just det.

Till att börja med verkar Drive Angry ha valt den senare vägen. I dess inledande scener ser den noggrant till att avverka kliché efter kliché med precis rätt ton av kärlek utan avståndstagande. Drive Angry tar sig själv på allvar samtidigt som den tydligt visar att den förstår att vi inte gör det. När Nicolas Cage gör en Unflinching Walk är det inte för att det ser coolt ut utan för att actionfilmer måste ha en Unflinching Walk.

Jag älskade Drive Angrys första minuter just därför att den hittade exakt rätt noter. Här var en actionfilm som visste att den var en actionfilm, visste att det är en gediget fånig genre, och vältrade sig i det utan att släppa på det egna allvaret. Tyvärr sipprade den stämningen bort och slutscenerna verkar komma från en helt annan film. Samtidigt slutar Drive Angry aldrig vara underhållande, Nicolas Cage har aldrig sett en film för dålig för att han ska kunna göra den bättre, och jag älskar William Fichtners prestation i den här filmen.

Spelar handlingen egentligen någon roll? Faktiskt, om inte annat så för att dess egenheter skapar bättre ursäkter för de omöjligheter vi får se än de flesta actionfilmer kan prestera. En berättarröst förklarar för oss att vissa människor helt enkelt är för tuffa för att helvetet ska kunna hålla kvar dem, men hur tuffa de än är så kommer någon ifatt dem till slut. Vi ser en bil undkomma ur helvetet. Vi misstänker redan att Nicolas Cage sitter bakom ratten.

Det gör han förstås, i form av John Milton (fattar ni?). Han jagar ner en annan bil och börjar förhöra de tre männen i den. Han är ute efter ett barn och tror att de vet var barnet kan finnas. En av dem ger en ledtråd, och sen dör alla tre. När han försöker hitta vägen stöter han på servitrisen Piper (Amber Heard). Vi får se hur tuff hon är, och sen konspirerar händelserna för att trycka samman henne med Milton. Men hon är ingen snygg hångeldocka, hon är på sitt sätt en lika stor actionhjälte som han.

Det måste förstås finnas skurkar. Den ene är Jonah King (Billy Burke), en satanistisk sektledare som kidnappat Miltons dotterdotter och därmed dragit Miltons vrede över sig. King är en vidrigt ond man, den typen som ingen kommer att känna sorg för när han slutligen förlorar striden. En annan skurk är The Accountant (William Fichtner), en mystisk infernalisk agent som följer Miltons spår. Han är en variant på en karaktär vi sett tusen gånger innan, men han säger redan från början saker vi inte väntar oss och blir snabbt det bästa i Drive Angry.

Drive Angry levererar det den lovar: biljakter, våld, vackra kvinnor med inte särskilt mycket kläder på sig, skurkar vi älskar att hata, hjältar vi gärna hejar på, och till och med lite bonus. Om den hade behållit tonen den höll i början hade den varit fantastisk; som den är är den bra.

torsdag 27 oktober 2011

Dumb and Dumber (1994) - 1/6


Jim Carrey har gjort en hel del som jag tycker om: Truman Show, Eternal Sunshine of the Spotless Mind, I Love You Philip Morris, Man on the Moon, Batman Forever, The Majestic... Jag gillar att han till slut lyckades slå igenom och få bra roller som han faktiskt gör bra. Jag tycker bara det är synd att vi först tvingades lida oss igenom en till synes oändlig rad dumma komedier: Ace Ventura-filmerna, The Mask och dagens ämne: Dumb and Dumber.

Även en blind höna hittar ett korn ibland, och det finns roliga stunder i Dumb and Dumber precis som det gör i alla Carreys filmer. Problemet är att de är få, utspridda, och nästan försvinner i ett hav av just dumhet. Stora delar av Dumb and Dumber går ut på infantil, pueril humor som varken får mig att skratta eller fnysa, den lämnar mig bara likgiltig.

Carrey spelar Lloyd Christmas, en man med marginell intelligens som bor tillsammans med sin kompis Harry Dunne (Jeff Daniels), inte mycket klipskare. De bor i ett kyffe, har det svårt med pengar, och är i största allmänhet två losers. Detta ändras - hoppas de - när Carrey kommer över en väska som tillhör den vackra Mary Swanson (Lauren Holly). De bestämmer sig för att resa till Aspen för att lämna tillbaka väskan till henne; Lloyd hoppas vinna hennes hjärta.

En stympad roadmovie följer innan de kommer fram till Aspen där en rad missförstånd drabbar dem. Kidnappningar, skjutvapen, hemliga agenter och stora mängder kontanter blandas in medan Lloyd och Harry beter sig som om de inte förstår vad som pågår, vilket de troligen inte gör.

Efter att ha sett Dumb and Dumber första gången tyckte jag inte om den, men allt eftersom tiden gick fastnade de bra skämten och allt det tråkiga försvann, så jag såg om den. Och insåg att jag hade haft rätt första gången. De där toppögonblicken försvinner i massan.

onsdag 26 oktober 2011

The Town (2010) - 6/6


Ben Affleck är en av modern films mest underskattade. Hans dåliga rykte kommer sig av att han hade ett omskrivet förhållande med Jennifer Lopez och att han valde att göra en rad filmer av diskutabel kvalité: Armageddon, Pearl Harbor, Phantoms... Vi ska inte glömma att det är samme man som tillsammans med Matt Damon skrev ett Oscarbelönat manus till Good Will Hunting. Hans regidebut Gone Baby Gone var fullständigt fantastisk och en av de smartaste filmer jag sett på länge, och om hans andra verk The Town inte når upp till riktigt samma nivå så är det inget underbetyg.

Här har Affleck själv tagit huvudrollen som Douglas MacRay, en produkt av Bostons brottslingtäta stadsdel Charlestown. Hans far (Chris Cooper) sitter i fängelse på fem livstidsstraff, hans mor försvann när han var sex år gammal, och tillsammans med sina barndomsvänner Jem (Jeremy Renner), Dez (Owen Burke) och Gloans (Slaine) drygar han ut arbetarlönen genom att råna banker och värdetransporter.

Jem, som en gång tog nio år i fängelse för ett mord han begick för att rädda Dougs liv, är gängets hetsporre och under ett bankrån bryter han en hård regel när han tar bankdirektören Claire (Rebecca Hall) som gisslan tills de kommit undan. När de släppt henne upptäcker de att hon bor i samma kvarter som de. De kommer att stöta på henne vare sig de vill eller inte och de litar tydligen inte på sin maskering, för de börjar hålla henne under uppsikt. Det leder till ett slumpartat samtal mellan Doug och Claire på en tvättomat som Doug, av anledningar som varken han eller tittaren tillfullo förstår, låter utvecklas till ett förhållande. Doug har alldeles för många hemligheter nu. Hans vänner får inte veta att han träffar Claire, hon får inte veta vem han är, han måste hålla sig borta från polisen som mycket väl vet vad han är för en.

Samtidigt planerar gänget ett nytt rån och den åldrade gangstern Fergie the Florist (den framlidne Pete Postlethwaite i ännu en av de biroller han gör något unikt av) vill ha dem till det stora jobbet som alla brottslingar drömmer om. Doug ser en äldre generation brottslingar bakom sig och en yngre framför sig, och börjar ifrågasätta om han vill fortsätta bidra till den kedjan.

The Town är besynnerligt ojämn. Den har välgjorda dramatiska scener där spänningen växer ur samspelet mellan karaktärer som alla har hemligheter för varandra, men utrymmena mellan dem fyller den med i och för sig spännande biljaktscener och betydligt tråkigare eldstrider där automatelden flödar men ingen tycks bli skadad. Jeremy Renners karaktär har ett eget djup och gav honom en Oscarnominering, men titt som tätt förvandlas han till den utsedde idioten vars irrationella förkärlek för att spruta hett bly sätter rånarna i onödiga knipor. Det finns många sätt för ett rån att gå fel, så varför valde Affleck och de andra manusförfattarna att göra Jem till en oförklarlig galning, brottsveteran som han är?

Men allt är förlåtet när kulorna slutar flyga och Affleck visar sina färdigheter. Under slutscenerna sätter han skickligt upp våra förväntningar och vänder sedan på dem. Det finns bara två sätt att avsluta en historia som denna, men The Town väljer ett tredje.

tisdag 25 oktober 2011

Pina (2011) - 3/6


Pina Bausch var en tysk dansös och koreograf, en legendarisk gigant inom modern dans. Medan Wim Wenders höll på att förbereda en dokumentär om henne dog hon plötsligt och då ville han lägga ner projektet men Pinas kollegor och elever fick honom att fortsätta. Resultatet blev Pina, som består av några av hennes största verk framförda av dansare som arbetade med henne och mellan numren ger oss korta hågkomster av Pina.

Jag är inte rätt person att recensera den här filmen. Jag vet ingenting om dans. Jag tycker det är kul att göra om jag är på rätt humör men till och med då handlar det om att planlöst göra bort sig så kreativt som möjligt, inte om något som liknar det Pina Bausch och hennes likar gjorde. När det gäller uttrycksfull dans så är det inte en konstform som ger mig särskilt mycket.

Jag respekterar disciplinen som krävs och jag imponeras av skickligheten, särskilt som det är något jag inte själv skulle kunna göra om jag så hade tränat sen jag var en zygot. Jag kan naturligtvis på ett rent estetiskt plan uppskatta vältränade kroppar som rör sig vackert. Men när det blir mer än så, ett slags kinetisk poesi, så tappar det mig. Jag har inte kunskapen som krävs för att förstå vad det var Pina gjorde som var så annorlunda, och jag har inte ens kunskapen som krävs för att förstå vad det är jag ser. Jag märker att Pina försöker säga något, försöker berätta en historia, men jag vet inte vad det är hon säger och jag kan inte följa berättelsen. Det ger mig intrycket att det försöker vara svårtytt; annars hade det haft repliker.

Roger Ebert brukar säga "If you have to ask what it symbolizes, it didn't" och det är en maxim jag tar till mig. Pinas dansnummer lider av just detta. Referenser, allusioner och symboler kan förhöja ett verk i oändligheten, men den bästa referensen är en som förstärker upplevelsen för den som förstår den och inte märks av den som inte förstår den. I Pina förstår man antingen varför ett gäng smutsiga dansöser står på grus och gång på gång kör armbågarna i sina egna magar, eller så undrar man varför de gör det. Och vet att man missar något.

Därför är varje betyg jag ger Pina orättvist. Jag borde bedöma den som dansdokumentär och om den är den bästa dansdokumentär som gjorts ska den få ett högt betyg. Problemet är att jag inte är kapabel att bedöma varken det eller Pinas egen gärning. När jag har sett den förstår jag att Pina var fantastisk på det hon gjorde, jag förstår att hon betydde mycket för dansarna hon arbetade med, men jag förstår inte varför. Jag förstår inte hur. Det finns ord men inga känslor, för känslorna ska förmedlas genom dansen som inte når fram till mig.

Om du vet mer än jag om den här konstformen, om du är insatt i modern dans och vet hur man tolkar de här rörelserna, om du kanske rentav hade hört talas om Pina Bausch innan det kom en film döpt efter henne, då är jag övertygad om att Pina är en fantastisk upplevelse för dig. Men det får du bedöma själv, för jag kan inte.

måndag 24 oktober 2011

The Polar Express (2004) - 2/6


Professor Masahiro Mori myntade begreppet "the uncanny valley" om hur vi människor tycker bättre om sånt som liknar oss, fram till en viss punkt. När det är för nära en människa utan att faktiskt vara en människa blir det otäckt, obehagligt och motbjudande. Människolika robotar och ryckiga dockor får det att rista till i ryggraden på de flesta av oss.

Det är därför människorna i filmer som Up och WALL-E inte ser ut som verkliga människor utan är karikatyrer med överdrivna drag, snarare gulliga gosedjur än faktiska personer. Pixar vet att de inte kan göra människor helt perfekt och lägger sig hellre på säkert avstånd än skapar kusliga tingestar som får biobesökarna att kura ihop i sätena.

Robert Zemeckis och de andra bakom The Polar Express borde ha följt Pixars exempel. I den här datoranimerade historien om en pojke som sent på julaftons kväll vaknar av att ett magiskt tåg stannar utanför hans hus för att föra honom och andra barn till tomtens stad på Nordpolen, är samtliga karaktärer - barnen, konduktören, en luffare som tydligen bor på tågtaket - i stället så mänskliga som möjligt, vilket inte är mänskligt nog. Slutresultatet är att man inte gillar någon av de figurer man ser och att man helst vill att de ska hålla tyst och flytta sig ur bild. Särskilt den lilla flickan med Chantel Valdiviesos röst ger ett otäckt intryck och jag undrar vem som kunde se henne och komma fram till att hon var klar att skickas ut på bioduken.

Om det hade varit filmens enda fel så hade det väl varit acceptabelt, men The Polar Express lyckas dessutom samla den klassiska sagans svaga punkter utan att väga upp dem med charm och värme. Tydligen finns det ett fysiskt tåg som på julaftonsnatten forslar oräkneliga barn från deras hem till Nordpolen och tillbaka, utan att vi får någon förklaring på att ingen märker detta eller att tomtens existens inte är allmänt erkänd.

Historien är också oändligt utdragen. Den hade fungerat som en tjugo minuters kortfilm. men för att göra den till en långfilm av femdubbla längden var filmskaparna tvungna att trycka in sekvens efter sekvens som saknar funktion för huvudhistorien eller karaktärernas utveckling.

Visuellt är The Polar Express ett experiment som fungerar fantastiskt så fort vi slipper se en enda karaktär. Narrativt är The Polar Express tämligen blank. Som historiedokument varnar den för att försöka dra tekniken längre än den är mogen för. En dag kommer vi att se perfekta CGI-människor, men tills dess är det bättre att ta Pixars väg och förvrida sina karaktärer på söta sätt.

söndag 23 oktober 2011

Flesh Gordon (1974) - 4/6


Sex år innan den stora Flash Gordon-filmen med BRIAN BLESSED, Timothy Dalton, Max von Sydow och ett hyperenergiskt Queen-soundtrack kom denna mjukporrversion av trettiotalets Flash Gordon-serier. Den ger sig på grundmaterialet med en hejdlös, skamlös entusiasm och producerar en kärleksfull parodi.

Flesh Gordon (Jason Williams), Dale Ardor (Suzanne Fields) och doktor Jerkoff (Joseph Hudgins) är Jordens enda hopp när vår värld hotas av den onde kejsar Wang (William Dennis Hunt) från planeten Porno. Det är den nivån hela filmen befinner sig på, och det är ett mysterium att det fungerar så bra som det gör.

Flesh Gordon är nämligen riktigt rolig och om de erotiska scenerna framkallar fler skratt än erektioner så är det helt i sin ordning. Doktor Jerkoff är en klassisk filmvetenskapsman driven fyra steg för långt, kejsar Wang är en skuttande, flinande fåne och jag vill inte ens gå in på prins Precious (Lance Larsen).

Det här är den sortens film som det knappt går att tycka illa om. Dess effekter sattes ihop för en spottstyver, dess repliker består av simpla skämt förklädda till kvickheter, och varenda skådespelare är medveten om att detta förmodligen är det fånigaste hen kommer att utsättas för under sin karriär. Flesh Gordon ger sig på varenda kliché men är aldrig hatisk eller satirisk, bara oemotståndligt älskvärd.

lördag 22 oktober 2011

Spread (2009) - 5/6


"Think of it as a point system. One for flowers, two for dinner, three for an orgasm. You need 26 points for them to trust you, and then you can go back to watching football."

Orden kommer från Nikki (Ashton Kutcher), en professionell boytoy i Los Angeles. Han har inget hem och ingen inkomst men han är snygg och charmig, så han lever på att nästla sig in hos äldre rika skönheter. Han är bra på det, väldigt bra på det, i alla fall i början. Han är inte lika skicklig på att upprätthålla förhållandet, så han rör sig från kvinna till kvinna och det verkar vara så långt hans livsplan sträcker sig.

Vi träffar honom ungefär samtidigt som Samantha (Anne Heche), hans senaste försörjerska. Hon är ett riktigt kap: rik, snygg, fantastiskt hem, litar snabbt på honom. När hon är borta kan han festa i hennes lyxhus, när hon är hemma tar han hand om henne och njuter av livsstilen hon förser honom med. Så fort han får en chans ligger han med unga snygga tjejer; han kan förföra dem lika lätt som de äldre.

Runt honom finns vännen Harry (Sebastian Stan) vars lägenhet Nikki använder som förvaringslokal för sina saker, och exflickvännen Emily (Rachel Blanchard) som fortfarande är hans vän trots att deras förhållande om och om igen leder till ställen hon inte vill.

En man som Nikki måste förr eller senare träffa en kvinna som hans tricks inte fungerar på, som tar sig igenom hans noggrant uppbyggda pansar. Detta är Heather (Margarita Levieva). Hon är också snygg och kvick, betydligt smartare än Nikki, och hon har sina egna hemligheter. Till att börja med är det svårt att förstå varför Nikki så snabbt fäster sig vid denna servitris som han bara växlat några få ord med, men svaret är egentligen enkelt: han är van vid att få de kvinnor han vill ha. Hon fascinerar honom för att han inte kan få henne.

Jag var inställd på att avsky den här filmen. Jag visste visserligen från The Butterfly Effect att Ashton Kutcher kan göra bra roller, men jag visste också från allt annat jag sett honom i att han huvudsakligen gör skräp. Handlingen ("Ashton Kutcher som gigolo") låter som ett skämt, en hjärndöd och snabbt utspydd rulle för att fiska pengar från Punk'ds målgrupp. Den har fått dålig kritik och inte ens Simon som önskade den här recensionen är ett fan.

Dessutom hatar jag människor som Nikki. Jag hatar dem i verkligheten, jag hatar dem på film och efter två meningar hade Nikki redan irriterat livet ur mig. Men tre meningar senare hade han mig. Jag ville veta hur det gick för honom och det fortsatte jag vilja. Med stigande förvåning insåg jag att jag faktiskt tyckte om Spread. Tyckte riktigt bra om den.

Ashton Kutcher gör en lika bra insats som i The Butterfly Effect. De fyra viktigaste biskådespelarna - Anne Heche, Sebastian Stan, Rachel Blanchard och Margarita Levieva - lever sig in i Nikkis kalla, ytliga glamour och deras karaktärer ger oss varsin bild av deras värld. De backar upp Kutchers Nikki medan han rör sig från de tidiga scenernas kringströvande gigolo genom en mörk process som leder till ostoppbar utveckling på ett sätt som han säkert hade hoppats slippa. Spread är ibland rolig men för det mesta en dyster inblick i en värld som för många (30000 unga snyggingar kommer till Los Angeles varje månad, hävdar Nikki) utgör den högsta drömmen.

Förvånad både över min egen reaktion och över att den här filmen misshandlats så av kritikerna gav jag mig ut och letade andra recensioner. Jag hittade några stycken som höll med mig, men de flesta avskrev Spread som en dålig film. En av dem blev besviken på att manuset inte vågade låta Nikki komma undan i evighet, och fortsätta leva som sorglös hedonist. Vilken horribel film det hade varit, som att se James Bond utan skurkar, pistoler eller gadgets. Som en porrfilm med för långa transportsträckor mellan sexscenerna.

Recensionssamlaren Rotten Tomatoes sammanfattade kritikernas konsensus som "Despite occasional detours into surprisingly dark territory, Spread overall is an ineffectual celebration of vacuous Los Angeles high life rather than a deconstruction of it" vilket får mig att tro att de sett en annan film än jag. Den Spread jag såg har ingen ljus bild av lyxen i Beverly Hills. Den visar i stället upp en fientlig värld där känslor trampas sönder bland pengar och ytlig skönhet. Nikki kommer inte ur sina äventyr oskadd och ärrfri.

Spread påminde mig om Alfie, både den från 1966 med Michael Caine och den från 2004 med Jude Law, som jag också var ganska ensam om att tycka om. Liksom Caine och Law kan inte Kutcher leva på ytan i evighet.

Okej, Spread är inte Alfie. Men den är en bra film, en film jag är glad att jag såg. Rent statistiskt kommer du förmodligen inte att tycka om den, men jag kan bara utgå ifrån vad jag själv tyckte, så jag rekommenderar den.

fredag 21 oktober 2011

Paranormal Activity (2007) - 1/6


När den Blair Witch Project-inspirerade trenden slutligen dör och vi slipper lida oss igenom fler skakiga filmer som försöker upprätthålla den sällan trovärdiga illusionen att en av karaktärerna filmat det vi får se kommer jag att engagera en fyrtiomannaorkester och bjuda till bankett. Gimmicken fungerar inte ofta och till och med när den gör det önskar jag att jag slapp den.

Paranormal Activity är ett bra exempel. Marknadsföringen försökte låtsas att det rörde sig om en sann historia och man döpte till och med sina karaktärer efter skådespelarna, men det blir rätt kvickt uppenbart att det här är lika påhittat som de många inspirationskällorna.

Det unga paret Katie (Katie Featherston) och Micah (Micah Sloat) har precis flyttat in i ett radhus, vilket är en klassisk skräckfilmsöppning. Just här är det dock helt onödigt eftersom demonen (hoppsan, spoiler) tydligen hängt med Katie sen hon var liten och nu följt efter till det nya huset. Här driver den dock sitt game till helt nya höjder vilket Micah fångar med sin videokamera som han monterar upp varje natt trots att han inte tror på Katies historier.

Dörrar börjar röra sig av sig själva, mystiska ljud hörs och Katie går i sömnen. De får råd av ett medium (Mark Fredrichs) och försöker nå en demonolog för att få ett expertutlåtande, vilket låter som ett typiskt fall av skit in, skit ut. Väldigt lite händer som vi inte sett förr, oftast i bättre filmer, och även om den monterade videokameran fungerar hyggligt så blir det sedvanligt parodiskt så fort det är dag och Micah knallar omkring med den i handen. De flesta hade slutat filma i situationer där Micah bara fortsätter, men den bräckliga illusionen måste upprätthållas.

Demonen blir allt jobbigare och Katie påverkas både fysiskt och psykiskt. Det finns dock en gräns för hur länge man kan hålla på att stegra en sån här historia och när Paranormal Activity når den gränsen har filmen ingen aning om vad den ska hitta på. Slutet sker enbart av utmattning och inget av de tre olika sluten som filmades ger någon tillfredsställelse. Jag tror inte ens att de valde det bästa av dem.

Paranormal Activity är orimlig, inte otäck, och oftast tråkig. Den hade blivit bättre om den inte hade varit i darrig låtsasdokumentärstil, men den hade förmodligen aldrig blivit bra.

torsdag 20 oktober 2011

Wild at Heart (1990) - 4/6


Wild at Heart är känd som mindfuckmästaren David Lynchs normala film och den är helt riktigt ingen surrealismfest som Eraserhead eller tillskruvad verklighetsförvrängning som Mulholland Drive. Ändå behåller den en lynchsk stämning, som om något obeskrivligt lurar precis under ytan. Som om ingenting är riktigt på riktigt, även om bilderna vi ser mycket väl kunde ha kommit från verkligheten. Och varenda karaktär beter sig lite grann... udda.

Det är alltid svårt att prata om Lynchs filmer eftersom upplevelsen av dem är så personlig och emotionell. Antingen gillar man dem eller inte. Be mig förklara varför jag tycker om Wild at Heart så börjar jag svamla om personlighet och story och känslor, men sanningen är att jag tycker om den därför att nånstans i det här gyttret var det något som talade till mig, och det är så nära jag kommer att sätta ord på det.

Handlingen vägrar låta sig sammanfattas enkelt, men det är recensentens jobb att försöka. Elvisfantasten Sailor (Nicolas Cage) har suttit av ett tvåårigt fängelsestraff för dråp. Han återförenas med sin flickvän Lula (Laura Dern) och de bestämmer sig för att ge sig av till Kalifornien tillsammans. Lulas mor Marietta (Diane Ladd, Laura Derns mor) hatar Sailor och sin dotters förhållande med honom, så hon kontaktar en privatdetektiv (Harry Dean Stanton) och en gangster (J.E. Freeman), som kontaktar en annan gangster (William Morgan Sheppard), som skickar ut två mördare. Willem Dafoe dyker upp som en brottsling ("Bobby Peru, like the country"), Isabella Rossellini är ännu en brottsling och vi får visst se Twin Peaks-stjärnorna Sherilyn Fenn och Sheryl Lee också. Det hela kryddas med oändliga referenser till Wizard of Oz som aldrig förklaras och som bara kan sägas leda någonstans under en ganska vid definition av "någonstans", medan Nicolas Cage verkar arbeta hårt på att kanalisera Elvis ande.

Wild at Heart har sina roliga stunder, sina spännande stunder, sina jobbiga stunder och sina riktigt våldsamma stunder (huvuden som flyger genom luften, hundar som springer iväg med avhuggna händer, en tortyrscen som klipptes ner hårt när nästan tvåhundra personer lämnade biosalongen under två förevisningar). I grunden är den en klassisk kärlekshistoria mellan två personer som redan i början är så djupt förälskade i varandra som det är möjligt att bli, och allt som händer runt dem händer bara för att de är där och älskar varandra.

Rollen som Sailor är perfekt för Nicolas Cage. Han påminner mig om andra hillbilly-tuffing-roller han spelat, som Arizona Junior och Con Air (som för övrigt har besynnerliga sammanträffanden med Wild at Heart); han är en god man med kassa förutsättningar för att vara god. Sailor och Lula definieras utifrån sitt förhållande till varandra, som om de vore de två halvor av samma karaktär som David Lynch ville se dem som.

Wild at Heart vann Guldpalmen i Cannes men delade publiken. Det är inte en film för alla och om jag kunde förklara varför den var en film för mig skulle den förmodligen inte vara det.

onsdag 19 oktober 2011

Under Siege (1992) - 2/6


Steven Seagals karriär är ett av den moderna filmhistoriens större mysterier. Karlen är en fundamentalt dålig skådespelare vars inkompetens tycks ha oändlig spännvidd. Hans nuna ligger ungefär lika långt ifrån prettyboy som den gör ifrån stilig karl och när det gäller hans stridsfärdigheter så kanske de en gång i tiden var imponerande i verkligheten (jag är skeptisk men inte heller en kvalificerad bedömare) men de har aldrig varit underhållande på film. Han verkar inte heller ha hållit igång dem; under flera år gjorde han direkt-till-DVD-film där actionscenerna till stor del bestod av klipp mellan en stillastående Seagal i olika ställningar. Och en gång i tiden hävdade IMDb att han var god vän med svenske kungen och att de brukade jaga vildsvin tillsammans.

Denne man blev på något sätt en framgångsrik actionhjälte trots att han såvitt jag vet aldrig förekommit i en bra film. Filmen som fräste igång hans karriär på allvar - Under Siege - är i alla fall inget undantag. Som kocken och före detta elitsoldaten Casey Ryback blir han fullständigt utspelad av Tommy Lee Jones som skurken Bill Strannix, och har ni någonsin hört ett mer skurkaktigt efternamn? Jones har i alla fall roligt med sin roll som hetsig, jeans-och-läderklädd, avfallen CIA-agent även om det är svårt att inte önska att han i stället spelade en iskall kostymbärare. Det vore en roll han skulle kunna rusa iväg med.

Strannix leder ett gäng legosoldater som kapar ett slagskepp där Ryback jobbar i köket eftersom Navy SEALs kastade ut honom. Ryback lagar mat fast han inte får eftersom den stora festmåltiden ska levereras med helikopter, och som straff stängs han in i frysen. När Strannix killar tar över skeppet klarar han sig därför och kan sätta igång med att leka John McClane. Jag är inget större fan av Die Hard men tar McClane över Ryback alla dagar i veckan. Bruce Willis såg i alla fall ut att ha roligt. Steven Seagal gör vad han kan med sitt enda ansiktsuttryck men det räcker inte. Till och med actionhjältar reagerar på omvärlden.

En lång rad actionscener följer, få av dem minnesvärda, och en hög militär hårdvara ställer till med explosioner. Till slut är det naturligtvis Ryback mot Strannix, kniv mot kniv, och Ryback lyckas döda Strannix på ett sätt som är både unikt och tråkigt, vilket man sällan ser. Och ja, det finns naturligtvis en snygg kvinna som Ryback får hångla upp i slutscenerna.

Det som räddar Under Siege från att vara outhärdlig är skurkarna, Tommy Lee Jones som festar loss i sin okarakteristiska roll och Gary Busey med sina outtröttligt galna ögon. Tack vara dem är det här bara en blek actionfilm, inte en plåga. Med en Bruce Willis eller Jason Statham i huvudrollen hade den rentav kunnat bli underhållande.

tisdag 18 oktober 2011

Starman (1984) - 2/6


Som livslång nörd hyser jag en obetvinglig kärlek till science fiction, men jag kan även hylla genren på nykter och rationell grund. När den är som bäst ställer den frågor som är relevanta för vår värld, berättar omistliga historier och tvingar oss att tänka i nya banor, genom metoder som inte hade varit tillgängliga utan science fiction. Alltför ofta är den dock bara ett sätt att berätta precis vilka historier som helst, fast med något mindre trovärdiga premisser än vad brukligt är.

Starman är ett lysande exempel. Den börjar lovande när en utomjordisk varelse stöter på Voyager, lyckas tolka våra meddelanden, och beger sig till Jorden. Den skjuts ner av amerikanska armén och hamnar i ren energiform hemma hos den nyblivna änkan Jenny Hayden (Karen Allen) där den finner ett hårstrå från hennes döde man (Jeff Bridges) och från det klonar den hans kropp. Nu har den en människa att köra omkring i, vilket är praktiskt då den måste ta sig till Arizona där de andra rymdvarelserna ska hämta den.

Här blir filmen en romantisk roadmovie. Jenny Hayden kärar ner sig i mannen från rymden som ser ut som hennes livs kärlek och de måste hålla sig undan från de onda militärerna, ledda av Richard Jaeckel, som jagar dem. Science fiction-elementen är inte nödvändiga längre och vi påminns bara om dem genom diverse Jesusreferenser och att Jeff Bridges rör sig som om han inte är van vid sin kropp.

Science fiction-elementen måste ignoreras för att filmen ska fungera och filmen har inget behov av dem. Dessutom skapar de handlingsluckor; på något sätt fick rymdvarelsen med sig magiska metallbollar i sin rena energiform och kan använda dem till alla möjliga tricks, men tydligen inte till att göra en ET, ringa hem och be om att få bli upplockad hemma hos Jenny Hayden i stället.

Det finns ingen anledning för Jeff Bridges karaktär att vara en rymdvarelse (men om den inte hade varit det hade han nog inte fått en Oscarnominering). Det finns ingen anledning för Richard Jaeckel att vara en ond militär i stället för en nitisk polis eller lurad gangster. Starman använder science fiction-manteln som ett alibi och distraherar därmed tittaren i stället för att låta henom sjunka in i historien, som Bridges och Allen faktiskt gör varm och njutbar.

måndag 17 oktober 2011

Dogtooth (2009) - 4/6


Jag kan i alla fall säga två saker om Dogtooth: den är unik, och jag tycker bättre och bättre om den ju mer jag tänker på den. Nyckeln till den ligger i en enda replik; när den namnlöse fadern (Christos Stergioglou) ska uttala den värsta förbannelse han kan komma på säger han "må dina barn drabbas av dåligt inflytande".

Den han önskar detta fruktansvärda öde är Christina (Anna Kalaitzidou), filmens enda namngivna karaktär och den enda som får komma till det hus med inhägnad trädgård där fadern lever tillsammans med sin fru (Michelle Valley), två döttrar (Aggeliki Papoulia och Mary Tsoni) och en son (Christos Passalis) som alla befinner sig någonstans mellan de övre tonåren och tidig tjugoårsålder. Förutom fadern - som försörjer familjen - och Christina är det ingen som korsar gränsen mellan egendomen och omvärlden. Modern verkar leva där frivilligt medan barnen aldrig givits ett val.

De tre barnen hålls i total okunnighet om omvärlden. Överflygande plan påstås vara leksaker, ord som refererar till sådant som inte finns i deras lilla enklav ges falska betydelser ("hav" är faderns länstol, "karbin" är en vacker vit fågel och "zombie" är ett slags blomma) och de skräms med historier om köttätande katter och en bror som förvisats och nu lever på andra sidan det höga staketet.

Christina tillåts komma till huset för att mot betalning ha mekaniskt sex med sonen. Döttrarna ges inga liknande möjligheter men Dogtooth ignorerar inte helt kvinnlig sexdrift; faktum är att det är just att Christina har en sådan som leder till att det stabila familjelivet börjar bryta upp. Hon tröttnar på sonens inställning till sex och söker andra möjligheter vilket leder till obalans i faderns noggrant konstruerade verklighet.

Vi får aldrig någon närmare förklaring på varför de här två människorna valt att isolera sina barn och hålla dem obildade och mentalt outvecklade. Ingen bakgrundshistoria presenteras för att berätta varför fadern tycker det vore så obeskrivligt hemskt om han inte hade total kontroll över sina barns begreppsvärld. Vi ges bara en bild av två människor vars beskyddarinstinkt och föräldrakärlek förstärkts till orimlig nivå och lett till en bisarr lösning.

Dogtooth är visuellt explicit, både vad gäller sex och vad gäller våld. I det tidigare fallet är det så oerotiskt som det rimligen kan bli och i det senare fallet... filmvåld kan vara roligt, som i slapstick, det kan vara upphetsande och underhållande, som i action, det kan vara äckligt, som i skräck, och det kan vara fasansfullt obehagligt och nästan omöjligt att titta på, som i Dogtooth. Vid flera tillfällen flög mina händer som av sig själva upp mot ögonen och jag vred bort blicken.

Jag såg filmen tillsammans med en arbetskamrat som flera gånger sa att han såg fram emot att läsa min recension av den, och jag tillbringade stora delar av den med att undra hur jag skulle kunna skriva en. Dogtooth är mycket märkligare än min korta text kan förmedla, dess handling är tillskruvad och svårförståelig förutom i efterhand, och jag tror inte att jag har gjort den rättvisa. Men den är värd en titt bara för att uppleva något väldigt annorlunda, och för att den är mycket bättre än den först verkar. Annars hade jag inte tänkt så här mycket på den.

söndag 16 oktober 2011

Bullitt (1968) - 4/6


När en över fyrtio år gammal film huvudsakligen är känd för en enda scen - som Bullitt är för sin biljaktscen - är det inte alltid lätt att närma sig den. Hur bra den än var på sin tid kommer den att ha kopierats och imiterats i oändlighet, och även om de flesta kopiorna var underlägsna så går den inte att uppskatta på samma sätt som när den var ny.

Men ibland överlever storheten. Bullitts biljakt fick uppmärksamhet när den kom, har hyllats oavbrutet sen dess, och den fungerar faktiskt fortfarande. Arvet från Bullitt syns i nästan varenda biljakt som filmats sen 1968 och den har väl till och med överträffats en gång eller två, men man kan fortfarande se originalet och se precis vad det var som fångade publiken och kritikerna.

Som tur är så är resten av filmen inte heller dålig. Den gjordes innan actionfilmhandlingar reducerades till nödvändigt ont och alibi för de häftigare scenerna, och dess historia berör den eponyme Bullitt (Steve McQueen), en tuff polis med så coolt namn att det närmar sig parodi. Hans uppdrag är att beskydda Johnny Ross (Felice Orlandi), ett nyckelvittne i rättegången mot mafioson Pete Ross (Vic Tayback). Tillsammans med två kollegor (Don Gordon och Carl Reindel) inkvarterar Bullitt sig själv och vittnet på ett hotell.

Efter ett mordförsök på vittnet ligger Bullitt illa till och han börjar jaga mördarna. Naturligtvis får han en deadline från chefen och emedan jag inte är helt säker på att han hotas med att förlora sin bricka så skulle det inte förvåna mig om så vore fallet. Bullitt upptäcker att allt inte är som det verkar, han plockar pusselbit efter pusselbit, deltar i den berömda biljakten och visar sig ha haft rätt hela tiden.

Visst är det formulaiskt (även om det inte var lika uttjatat 1968 som det är nu), men det är underhållande och Steve McQueen har nog sällan varit mer McQueen än han är i Bullitt. Framför allt har han aldrig kört bil coolare. Det är det nog ingen som har.

lördag 15 oktober 2011

Attack the Block (2011) - 6/6


I södra Londons fattigare delar ger sig fem ungdomsbrottslingar, ledda av tuffingen Moses (John Boyega), på en kvinna på väg hem medan fyrverkerier exploderar på himlen. Kvinnan, Sam (Jodie Whittaker), ger ifrån sig mobiltelefon, handväska och en ring innan rånet avbryts av att något faller ner från himlen och slår sönder en bil. Moses tar sig in i bilen för att se om det finns värdesaker där men blir anfallen av något som ingen hinner se tydligt innan det ger sig av.

Moses är inte den som tar sånt; han följer efter varelsen och det slutar med att han och hans gäng slår ihjäl den. De släpar med den till kompisen och marijuanalangaren Ron (Nick Frost, Simon Peggs vapendragare i filmer som Shaun and the Dead och Hot Fuzz) som anses bildad och intellektuell eftersom han tittar på National Geographic på TV. När inte ens han kan identifiera den vet de att de har fått tag på något speciellt, och när de ser fler falla från himlen beväpnar de sig och ger sig ut för att slåss.

Problemet är bara att de nya som kommer är helt annorlunda än den första. De är "gorilla-wolf motherfuckers", vilda, snabba, glupska, starka och farliga. Jägarna blir jagade och måste försvara sitt höghus - "the block" - från den här nya faran. Sam blir inblandad igen och tvingas ty sig till sina tidigare rånare för att ha en chans att överleva. Det finns en lokal gangsterboss (Jumayn Hunter), några tuffa brudar (Danielle Vitalis och Paige Meade), en skojig paranoid stoner (Luke Treadaway) och ett par orädda småungar (Michael Ajao och Sammy Williams) som desperat vill vara äldre, tuffa och lika respekterade som sin idol Moses.

Trots att hjältarna är ett gäng obehagliga och egentligen patetiska smågangsters är det omöjligt att tycka riktigt illa om dem, för de har stora portioner mod och lojalitet, till och med heder. De är sammansvetsade av yttre omständigheter men släpper in Sam i sin krets när det är dags för det, och de tänker inte ta skit från någon, varken polisen, vuxna eller några gorillavargar från rymden. Samtidigt har de en genuin kärlek till sina familjer, som de helst låter tro att de är välartade unga män som bara råkar klä sig och prata som kriminella.

Språket är ett kapitel i sig. Jag har ingen aning om hur man egentligen pratar i södra London, men antingen är det så här eller så har filmskaparna uppfunnit en helt egen slang som trots allt är fullständigt förståelig även för en svensk viting som jag. Framför allt flödar den helt naturligt ur karaktärernas munnar; det här är en av de filmer där ingen verkar vara en skådespelare. Alla hade lika gärna kunnat komma raka vägen från the block och bara råkat snubbla in på filminspelningen. De flesta av dem är färskingar i branschen och jag hoppas att det här leder till mer jobb för dem, särskilt för John Boyega och ynglingarna i hans gäng.

Rymdvarelserna har en intressant design som gör det bästa av en begränsad budget. De är formlösa massor av nattsvart päls och deras huggtänder lyser i mörkret, så att de ibland ser ut som svävande fosforblå käftar bland skuggorna. De förblir realistiska hot samtidigt som de aldrig blir så otäcka att vi tycker det är för hemskt att blanda in de två modiga småungarna Probs och Mayhem i historien.

Ledtrådar dyker upp om varelsernas natur och vi får den klassiska stunden när hjältarna lyckas räkna ut hur de kanske kan besegra dem, den klassiska stunden när de förbereder sig inför slutstriden, och så förstås själva slutstriden, ett genomförande av en våghalsig plan. Innan dess har vi haft hisnande actionscener, många roliga stunder, och blivit genuint underhållna hela vägen. Attack the Block är en traditionell mysfilm; den känns som en gammal vän trots att vi aldrig sett något riktigt liknande förut.

Attack the Block är manusförfattaren Joe Cornishs regidebut. Med den visar han att han begriper sig på lämplig humor, karaktärsteckning, scenbygge, stämning och att göra det bästa möjliga av en innovativ variation på ett klassiskt koncept. Jag tror vi kan förvänta oss stora saker av honom i framtiden.

fredag 14 oktober 2011

Tarantula (1955) - 4/6


1945 släpptes de enda två atombomber som använts i krig. Få förstod hur kraftfulla de här vapnen var och vilka effekter den kvardröjande strålningen skulle få. När det stod klart blev kärnvapen och radioaktivitet sin tids spöke, och som vanligt sög skräckgenren upp denna zeitgeist och tog på sig att kanalisera mänsklighetens ångest. Atombombsprover fick allehanda varelser att växa och mutera till fasansfulla filmmonster, och därmed gav femtiotalet oss en lång rad monsterfilmer som i dag är mindre otäcka än lustiga men ändå framstår som symboler för sin tid.

Tarantula må inte vara en av de bästa, men den är ovanlig i det att det den här gången faktiskt inte är radioaktivitet som orsakat allt elände. Titelns spindel är i stället resultatet av biologisk forskning. Professor Gerald Deemer (Leo G. Carroll) har uppfunnit en näringsvätska som kan lösa problemet med världssvälten, men den får hans försöksdjur - varav en fågelspindel - att växa okontrollerat. När vätskan testas på människor (frivilliga, bör påpekas) blir en av dem galen och slår sönder labbet så att fågelspindeln kan rymma. Den växer till gigantisk storlek - och jag menar verkligen gigantisk, Shelob har ingenting att komma med mot Tarantulas spindel, den är större än flera hus jag känner väl - och börjar äta boskap.

Doktor Matt Hastings (John Agar) är en typisk femtiotalsvetenskapsmanfilmhjälte och han arbetar tillsammans med Stephanie Clayton (Mara Corday), en typisk snygg femtiotalsvetenskapsmanassistent. De undersöker mysteriet med den döda boskapen, spårar och upptäcker spindeln, och försöker döda den.

Tarantulas monster spelades av en riktig spindel som dirigerades med luftstrålar så att den rörde sig på rätt sätt över ett miniatyrlandskap. Det var inte lätt att få den att göra rätt; regissören Jack Arnold hade väldigt klara visioner om hur han ville att den skulle dyka upp över en kulle eller ett hus och det var bara att fortsätta blåsa den åt rätt håll tills den råkade göra som han ville.

En anledning till att jag såg den här filmen var att en ung och okänd Clint Eastwood spelar en av jetpiloterna som deltar i slutstriden mot spindeln. Jag blev därför rätt besviken när det visade sig att han bär syrgasmask så fort han är i bild och det är omöjligt att avgöra vem han är. Men där är han i alla fall, den blivande legenden.

torsdag 13 oktober 2011

My Name is Khan (2010) - 6/6


Det är så här man gör en film om någon med Aspergers. Till skillnad från Simon i I rymden finns inga känslor så kan vi känna med, känna sympati för och till och med tycka om My Name is Khans huvudperson, samtidigt som vi inser hur svårt det är att älska honom och leva med honom. Filmen vitmålar honom inte; det är fullständigt klart hur besvärlig han kan vara för både främlingar och sina närmaste. Att han ändå finner en plats i världen är ett av de många små mirakel som My Name is Khan får oss att tro på.

Men den här filmen är så mycket mer än så. Den är en kärlekshistoria, ett skarpt politiskt uttalande, något som mest liknar en saga när berättelsen tar ut de mer osannolika svängarna, och ett drama som suger in oss och vägrar släppa. Dess första halva är fantastisk och om den andra halvan inte riktigt lever upp till den första så är det snarare på grund av emotionell utmattning än något annat. Vi bryr oss mer om människorna vi lärt känna än de stora skeenden och väldiga händelser de blir inblandade i.

Huvudpersonen är Rizwan Khan (Tanay Chheda som barn, Shahrukh Khan som vuxen). Han växer upp i Bombay och det visar sig tidigt att han är annorlunda. Ingen kan sätta ord på det, för i den värld han lever i har ingen hört talas om Aspergers eller autism. Hans underbara, kloka mor Razia (Zarina Wahab) vet bara att hon har en speciell son som har svårt för beröring, svårt för relationer, svårt för mycket. Hon är en fantastisk människa som lär Rizwan att leva med sig själv och andra samtidigt som hon ser till att han får en ordentlig utbildning trots att det är svårt för honom att gå i skolan.

Det är värre med lillebrodern Zakir Khan (Arnav Chhapwale, senare Jai Kishen Bhatia, Jimmy Shergill som vuxen), som är begåvad och tycker att hans underlige bror får alldeles för mycket uppmärksamhet. Vid arton års ålder får Zakir ett stipendium och reser till USA för att studera. När han genom hårt arbete har skapat sig ett fint liv får Razia Rizwan att lova att han ska göra samma sak, och Rizwan uppfyller alltid sina löften. Han reser till USA, träffar sin bror och hans fru Hasina (Sonya Jehan), och får jobb som försäljare på Zakirs företag.

Försäljning är nog inte ett lämpligt jobb för någon som Rizwan, men han ger sig på det så gott han kan och det leder i alla fall till en underbar händelse. När han en dag blir rädd för en framrusande spårvagn är det en främmande kvinna som hjälper honom, och han fängslas av henne, förmodligen utan att veta varför. Det är Mandira (Kajol), han kan inte glömma henne, och hon kan inte låta bli att fascineras av den här märklige mannen. Mandira påminner om Rizwans mor; hon är förstående, en genuin människoälskare, och hon kan bli nyckeln till den framtid som Rizwan lovade skapa sig.

Jag älskar människor som Mandira och jag älskar dem nästan lika mycket som filmkaraktärer. De är sällsynta i verkligheten och svåra att få att fungera i fiktion - vi accepterar nästan vad som helst i verkligheten men klagar på minsta osannolikhet på film - men Kajols skapelse är en underbar varelse som inte förlorar sin trovärdighet i en bråkdel av ett ögonblick. Vi vet varför Rizwan tycker om henne, det är inte svårt att förstå, men Kajol får oss att tro på att hon tycker om honom också, vilket är mycket svårare.

Jag vill inte berätta alltför mycket av handlingen, för jag vill att du ska upptäcka den bit för bit, på samma sätt som jag gjorde. Men jag kan säga att Rizwans och Mandiras liv förändras när två plan flyger in i World Trade Center och det plötsligt blir väldigt jobbigt att vara svarthårig muslim i USA. Jag kan säga att det leder till att Rizwan ger sig ut på en lång resa för att träffa USA:s president och lämna över ett budskap till honom. Jag kan säga att vi får uppleva kärlek, värme, sorg, hat, våld och bottenlös förtvivlan.

Allt detta kanaliseras genom Rizwan, en man som finner det svårt att manövrera genom den vanliga vardagen. Vi får tidigt uppleva hur världen ser ut genom hans ögon och kan sedan föreställa oss hur mycket värre det måste vara att drabbas av det han råkar ut för.

Shahrukh Khan är en gigantisk filmstjärna som har agerat i över sjuttio filmer och har åtskilliga miljoner fans, men eftersom jag är nästan fullständigt okunnig om indisk film tror jag inte att jag har sett honom i något annat än My Name is Khan. Ändå vågar jag gissa att det här är hans livs roll. Att ta en karaktär som Rizwan Khan och utan att urvattna honom göra honom sympatisk och tilltalande är en karriärmarkerande skådespelarbedrift. Filmen mjuknar inte; Rizwan förblir underlig och annorlunda, och hans egenheter görs aldrig gulliga eller skrattretande. Han har svårigheter, människor som är nära honom får svårigheter, och vi tycker om honom ändå.

Kajol är nästan lika stor och precis lika okänd för mig, och hon gör ett lika fantastiskt jobb. Hela filmen hänger på att vi accepterar att Mandira är precis som hon verkar vara, att hon faktiskt tycker om Rizwan, att hon förstår vad han är och inte hoppas att han ska ändra sig utan tar hans dåliga sidor med de goda. Kajol får oss att acceptera allt det där. Inte bara acceptera det, tro på det, göra det till vårt. Det finns aldrig minsta tvivel om Mandira, hon lyckas vara en ängel och trovärdig på samma gång. Jag vill också träffa en Mandira.

My Name is Khan är inget mindre än en underbar film. Den drog in mig. Jag gnagde på fingrarna, jag kunde inte sitta stilla, jag pratade högt med karaktärerna. Jag skrattade, jag grät, jag brydde mig. Berättelsen tänjde gränserna ibland, fick mig att tappa den där fullständiga nedsänkningen, men jag slutade aldrig någonsin längta av hela mitt hjärta efter att det skulle gå bra till slut, att det skulle ordna sig för Rizwan och Mandira. När en film lyckas med det har den verkligen lyckats.

onsdag 12 oktober 2011

The Legend of Bagger Vance (2000) - 2/6


Det är så mycket som är fel med den här filmen. Den är en sportfilm med alla traditioner vi är vana vid men det behöver inte vara något dåligt. Man kan ta sportfilmens klichéer och skapa magi som i Whip It!, men här kombineras de med obegripliga personlighetsförändringar, en klimaxtävling utan betydelse, en klassisk magisk neger och en berättare vars barndomskaraktär är ett av de minst trovärdiga barn jag sett på film. Det enda den lyckas med är att visa upp lokalpatriotismens inneboende löjlighet, men det gör den med bravur.

Depressionen har slagit hårt mot Savannah, Georgia. John Invergordon (Harve Presnell), den rikaste mannen i staden, har begått självmord efter att ha lagt alldeles för mycket pengar på en magnifik golfbana som nu aldrig kommer att användas. Hans dotter Adele (Charlize Theron) vaknar av att ett gäng äldre affärsmän kommit in i hennes sovrum och står och stirrar tyst på henne. Huruvida detta är förenligt med god sydstatssed är oklart. Hon tänker i alla fall inte sälja marken bara för att affärsmännen, ledda av Neskaloosa (Peter Gerety), ska kunna sälja vidare till ett pappersbruk. I stället tänker hon hålla en uppvisningsturnering på golfbanan med sina sista slantar i förstapris. Det kommer att dra folk till banan, är hon övertygad om.

Neskaloosa och de andra är naturligtvis emot hela idén men också tämligen lugna. Hon kommer ändå aldrig att få dit spelare som Walter Hagen (Bruce McGill) och Bobby Jones (Joel Gretsch), som för övrigt var golfstjärnor i verkligheten också. När hon kvickt och smidigt lyckas med det får Neskaloosa folket att kräva att en av Savannahs egna söner ska möta dem och upprätthålla hembygdens ära. Den tioårige pojken Hardy Greaves (J. Michael Moncrief) föreslår Rannulph Junuh (Matt Damon) som före första världskriget var stadens stora golfhopp och även Adeles fästman. Han gick i krig, kom tillbaka förstörd inombords, och har tillbringat åren däremellan vid ett pokerbord med ett glas i handen.

Hardy, Adele och Neskaloosa (som obegripligt nog plötsligt är fast besluten att få golfturneringen att gå av stapeln som planerat) försöker på sina sätt få Junuh (han tilltalas alltid med endast sitt efternamn, till och med av exflickvännen, och aldrig med "mr" framför) att delta. När han en natt slår bollar ut i mörkret kommer Bagger Vance (Will Smith) vandrande ur skuggorna och erbjuder sina caddytjänster. Naturligtvis bestämmer sig Junuh för att spela, och från den tidpunkten är det omöjligt för honom att sluta. Han måste spela som om livet hängde på det.

Det gör det inte. Prispengarna spelar ingen roll; alla tre spelarna verkar ha fullt tillräckligt med pengar. Turneringens utgång spelar ingen roll; dess poäng var att skapa uppmärksamhet kring Adeles golfbana och det har redan lyckats när Hagen, Jones och Junuh ställer sig vid första teen.

Hardy blir hur som helst Junuhs förcaddy då han av någon anledning idoliserar en idrottsman som slutade spela innan han föddes och aldrig uppfyllde sin potential. Bagger Vance blir mentor åt dem båda två, en lätt-Zenig lågbudget-Miyagi som försöker få golf att låta som livet självt. Många filmer tar en väldigt specifik aktivitet och blåser upp den till något allmängiltigt, djupt och essentiellt, men The Legend of Bagger Vance tar alla priser när Will Smith låter de vaga visdomsorden flöda.

Det är grundproblemet med The Legend of Bagger Vance: karaktärerna beter sig som om det är något episkt viktigt vi tittar på, men det är bara en uppvisningsmatch. Visst är den viktig för Junuh själv, men vi har getts föga anledning att bry oss om honom.

Filmen bygger på en bok som bygger på den hinduiska heliga texten Bhagavadgita, historien om krigaren Arjuna och hans vagnförare Krishna. Ingen hade förmodligen märkt detta om huvudpersonen inte hade hetat R. Junuh, men de hinduiska tankarna syns tydligt om man vet att leta efter dem. Bagger Vance talar om att man ska hitta den mening med livet som man föddes med, att man ska fullfölja sitt förutbestämda öde. Den filosofin användes till att rättfärdiga årtusenden av indiskt kastsamhälle och den låter direkt vidrig när den kommer ur en svart mans mun i trettiotalets Georgia.

Det enda som jag fann underhållande var Joel Gretsch som den hygglige sportsmannen Bobby Jones. Jag blev inte förvånad när jag läste att det var hans karaktär som i verkligheten gav sig själv pliktslag han kunnat komma undan; i filmen är det naturligtvis Junuh. Jag satt och önskade att filmen hade handlat om Jones i stället.

tisdag 11 oktober 2011

12 Monkeys (1995) - 6/6


I framtiden har mänskligheten drivits under jorden av ett dödligt muterande virus. Samhället har blivit totalitärt för att behålla kontrollen medan man arbetar för att återvända till ytan, som behärskas av vilda djur. I den skitiga, rostiga världen under marken har James Cole (Bruce Willis) begått våldsbrott, märkts som asocial, och fängslats på obestämd tid. Han utses till frivillig och skickas upp till ytan för att samla prover som kanske kan hjälpa de kämpande vetenskapsmännen att hitta ett svar.

När han kommer tillbaka erbjuds han en ny möjlighet. Ett nytt uppdrag, med experimentell teknik, som kan innebära mänsklighetens frälsning och Coles egen benådning. Han ska skickas tillbaka i tiden, till den tidpunkt då viruset släpptes ut, och få med sig ett prov av originalviruset innan det muterade. Tyvärr hamnar han några år fel, spärras in och träffar mentalpatienten Jeffrey Goines (Brad Pitt) och psykiatern Kathryn Railly (Madeleine Stowe) som försöker övertyga honom om att hans minnen av framtiden bara är fantasier.

Han försvinner, återvänder till framtiden och reser sedan tillbaka, till rätt år den här gången. Han letar upp dr Railly och börjar jaga Goines, ledaren för de 12 apornas armé, den organisation som Cole tror bär ansvaret för viruset.

Det är en historia med flera bottnar, men i grunden handlar den om huruvida Cole verkligen är en tidsresenär eller om han bara är galen. Han tycker själv att det vore fantastiskt om han vore galen; då skulle han bara kunna stanna i den här vackra världen och inget virus kommer att släppas ut. Filmen tar aldrig ställning i frågan, eller snarare tar den båda ställningarna. Båda alternativen har så mycket som talar för dem att de måste vara sanna, men de kan ju inte samexistera.

Twistar och innovativa idéer slängs på oss. Cole memorerar ett telefonnummer innan han åker tillbaka i tiden; där ska det finnas en telefonsvarare vars kassettband vetenskapsmännen i framtiden har hittat. På så vis kan han skicka dem meddelanden. Vi hör dokumenterade förutsägelser från människor som vi vet eller misstänker är tidsresenärer. Filmen har en väldigt fast uppfattning om hur tiden fungerar - man kan inte ändra något - och upprepar detta tema på flera olika sätt.

Willis och Pitt är båda lysande skådespelare som här levererar några av sina bästa insatser. James Cole är en fysiskt stark man som mentalt är både tålig och bräcklig. Han rör sig genom världen som om han väntar sig att den ska göra honom illa vilket ögonblick som helst, men han behåller en hårdhet som säkert slagits in i honom under hans brutala uppväxt i framtidens järngångar.

Jeffrey Goines erbjuder en briljant kontrast; den unge mentalpatienten är en vild, skrattande, hoppande, snabbpratande massa av ryckningar och lössläppta känslor. Hans sinne har spräckts men han bär en övertygelse starkare än världens fundament. Varenda impuls, instinkt och känsla får uttryck i ord och rörelser. Det är en fantastisk roll för den unge Brad Pitt som ännu inte hade blomstrat till superstjärna.

Den proffsige veteranen Christopher Plummer backar upp dem med sin roll som Goines far. Han är en tvetydig karaktär, någon som kan visa sig god eller ond och håller oss osäkra. Madeleine Stowes dr Railly blir mer och mer övertygande och njutbar ju längre filmen går och desto mindre trygg hon blir i sig själv. Hon börjar betvivla det hon själv kallar för sin egen religion: psykiatrin.

Den visuella stilen förtjänar ett eget omnämnande. Framtiden består av kontraster: den snötäckta, vilda ytan och den rostiga, dunkla, taggiga underjorden. Nutiden består av väl valda delar av verkligheten, hopsatta så att vi knappt känner igen dem. I 12 Monkeys värld finns inget utrymme för nyanser och realismen är av ett väldigt specifikt och idiosynkratiskt slag.

12 Monkeys visar oss vansinne, förtvivlan, vrede, och en fundamental otrygghet. Varken Cole eller dr Railly finner mycket stabilt i tillvaron; de kan inte ta någonting för givet och inte lita på något utom varandra.

Av de filmer som befinner sig på min personliga topplista är det nog 12 Monkeys som är svårast för mig att förklara. Varje gång jag ser om den tänker jag att den omöjligt kan vara så bra som jag minns, men det är den, varenda gång.

måndag 10 oktober 2011

Drive (2011) - 6/6


Ryan Goslings namnlöse karaktär är en Specialist. Det finns gott om dem i filmvärlden. De lever ensamma. De är övermänskliga experter inom ett smalt, specifikt område. De säljer sina tjänster till den som betalar och arbetar ofta för undre världen. De verkar inte ha några andra intressen eller något liv utanför jobbet. De har oförhandlingsbara regler som de noggrant informerar sina kunder om. De får respekt därför att de är bäst på det de gör.

Allt det har vi sett förut. Goslings färdighet är bilkörning. Det har vi också sett förut, till exempel i den förvånansvärt njutningsbara The Transporter. Men Gosling är annorlunda. Han behöver inte respekten. Vi är inte ens säkra på att han behöver pengarna. För honom är det bilkörningen som är syftet, men han låter det aldrig ta över. När vi först ser honom är han flyktbilsförare åt två inbrottstjuvar och han lyckas föra dem i säkerhet, men inte genom att köra snabbt och krascha bilar och orsaka stuntsekvenser, utan genom att vara smart när det behövs, stilla när det behövs, och snabb när det behövs. Ingenting tycks kunna påverka honom. Ingenting får honom att tappa behärskningen.

Men han är inte bara en känslolös robot. Han kan känna glädje - han har tidigt i filmen ett roande ögonblick med en pojke i en hiss. Han kan känna vrede - även om han aldrig förlorar kontrollen över den utan smider den till ett verktyg. Han kan till och med känna kärlek - men det verkar ovant för honom.

Pojken i hissen heter Benicio, bor granne med Goslings karaktär och spelas av Kaden Leos. Han har en mor, Irene (Carey Mulligan), och en far, Standard (Oscar Isaac), som sitter i fängelse. När han råkar vara ledig från brottsuppdrag, stuntkörning och sitt vanliga jobb i en bilverkstad hjälper vår förare dem att bära in tunga matkassar i deras lägenhet. Kontakt skapas. Känslor dyker upp. En relation börjar spira.

Men så kommer Standard oväntat ut ur fängelset. Standardfilmschemat dikterar att han ska bli svartsjuk, hotfull, kanske våldsam, och i en av de underbara lågmälda scener där mycket mer sägs med tystnad än med ord verkar han reagera helt enligt det mönstret. Men Drive är en smartare film än så, och framför allt originellare.

Standard anförtror sig till föraren. I fängelset skaffade han sig skulder till män som det inte är hälsosamt att förbli skyldig pengar. Skulden växer och det försätter även Irene och Benicio i fara. Standard har en plan, en stöt som kan rädda honom. Tillsammans med gangstern Cook (James Biberi) och den gåtfulla Blanche (Christina Hendricks) ska Standard och föraren råna en pantbutik. Inblandade är också två mafiosi, Nino (Ron Perlman, som har gjort en karriär av att se ut som ett förvuxet missfoster men ibland visar att han kan agera också) och Bernie Rose (Albert Brooks), som har affärer ihop med förarens arbetsgivare och ende vän, Shannon (Bryan Cranston).

Jag antar att en man som föraren måste ha en vän som Shannon nånstans i bakgrunden. Shannon är bilmekaniker, äger verkstaden som föraren arbetar på, och har bara gott att säga om sin unge genialiske skyddsling. Han vill göra föraren till professionell rallyförare och tjäna pengar åt honom, åt sig själv och åt Bernie Rose. Som så många före honom får han lära sig att inte beblanda sig med organiserad brottslighet, och när Standards stöt går fel - som den måste göra - finner sig föraren väldigt ensam.

Drive är trots sitt ämne en mycket långsam och metodisk film, liksom sin huvudperson. Lugn, försiktig musik spelar nästan konstant i bakgrunden och karaktärerna verkar anpassa sin rytm därefter. Föraren själv är försiktig, noggrann, tålmodig. Till och med när han är våldsam - och då är han verkligen våldsam, och känslolöst brutal - rör han sig mjukt och långsamt.

Drive har beskrivits som en klassisk heist-gone-wrong-film och som en hyllning till spaghettiwesterns och filmer som Bullitt. Jag ser Drive som en karaktärsstudie; det här är förarens film trots hans namnlöshet och synbara brist på personlighet. Den finns där, han visar den, men den sitter djupt inne. Något har förvandlat honom till den han är och vad det var spelar inte längre någon roll.

söndag 9 oktober 2011

Porky's (1982) - 1/6


Tiderna förändras, och skönt är väl det. Det händer att jag ser och läser sånt som skapades för bara femton eller tjugo år sen och inser hur mycket bättre världen har blivit bara under min livstid. Vi gör fortfarande korkade kvinnofientliga sexkomedier, men de är i alla fall sällan lika dåliga som Porky's.

Titelns Porky's är en strippklubb som de sex huvudrollerna, elever på en high school i femtiotalets Florida, desperat försöker komma in på, huvudsakligen eftersom de hört att man där kan få tag på prostituerade. Särskilt oskulden Pee Wee (Dan Monahan) ser sex, oavsett omständigheter, som sitt livsmål men de andra fem ligger inte långt efter. De drar sig inte för något, och filmen står helt skamlöst på deras sida.

Handlingen, sådan den är, sätts i rörelse av att ägaren av Porky's, Porky själv (Chuck Mitchell), lovar killarna en fantastisk natt men i stället tar deras pengar och förödmjukar dem. De börjar planera sin hämnd, som kompliceras av att Porkys bror är den lokale sheriffen. Diverse bus försiggår och naturligtvis slutar det med att Pee Wee blir av med oskulden, om än på ett sätt som gör det omöjligt att dela hans triumfkänslor eftersom det inte är stenåldern längre.

Under tiden uppnås ytterst få skratt, då humorn i den här så kallade komedin till stor del bygger på att sex och könsorgan är roliga i sig, vilket de inte är. Filmen kretsar också helt runt de manliga karaktärerna och samtliga kvinnor är besynnerliga utomjordingar som saknar människostatus och därmed egenvärde. Som en kommenterare på Filmtipset uttryckte det: Jämfört med de här killarna framstår American Pie-gänget som asexuella radikalfeminister.

I dag är Porky's ett dokument från en döende era, men inte ens när dess tid var på sin höjdpunkt kan den ha varit särdeles rolig för någon som passerat tolvstrecket.

lördag 8 oktober 2011

The Day of the Triffids (1962) - 4/6


En meteorskur syns på himlen, hela Jordens befolkning tittar på den och dagen efter har de alla blivit blinda. Av detta kan vi dra slutsatsen att skuren antingen varade väldigt länge eller kom från alla håll samtidigt, samt att människor i den här filmens värld är betydligt mer intresserade av meteorskurar än människorna i vår egen. Bill Masen (Howard Keel) undkom blindheten endast genom att han låg på sjukhus med bandage över ögonen; det var tydligen en rimligare förklaring än att han bara låg och sov.

Stackars Masen tar sig ut i London och upptäcker att han är nästan ensam om att ha synen kvar. Som om det inte vore illa nog innehöll meteorerna dessutom sporer som nu utvecklas till enorma, rörliga, köttätande växter - triffiderna. Tillsammans med den tonåriga Susan (Janina Faye) försöker han fly från England men det är lika illa överallt.

Samtidigt följer vi vetenskapsgeniet Tom Goodwin (Kieron Moore) och hans fru Karen (Janette Scott) som försöker hitta ett sätt att besegra triffiderna. Den slutliga lösningen var nog inte originell ens 1962 och har tyvärr använts några gånger sen dess.

Trots allt detta är The Day of the Triffids ingen kalkon. Den hade en liten budget men lyckas se ut som om den hade en stor. Triffiderna fungerar fortfarande femtio år senare; visst är vi vana vid fotorealistisk CGI men det är något otäckt hos en obevekligt framkrälande modell. Den internationella blindheten må vara ett ganska desperat påhitt för att göra triffiderna hotfulla - mot seende människor förefaller de föga farliga - men det används effektfullt och skapar en kuslig stämning.

Om man har minsta intresse av eller kärlek för de klassiska monsterskräckfilmerna från femtio- och sextiotalen så är The Day of the Triffids i alla fall värd en titt. Den är ständigt underhållande, aldrig tråkig, och dess fel är inte större än de hos vilken modern megahit som helst. Om inte annat så är det intressant att se en av företrädarna till nutidens aldrig sinande ström av zombiefilmer. The Day of the Triffids ger oss en postapokalyptisk värld där de överlevande jagas av omänskliga monster. Här är de stackarna till och med blinda.

fredag 7 oktober 2011

Hur många lingon finns det i världen? (2011) - 4/6


Alex (Sverrir Gudnason) är ett formidabelt klantarsel. Han är drömsk och ambitionslös, konstant försenad och kroniskt arbetslös. Flickvännen Lisa (Cecilia Forss som jag tyckte så bra om i I rymden finns inga känslor och som gör lika bra ifrån sig här, trots en mindre tacksam roll) tvingas sköta hem och försörjning ensam då Alex inte ens lyckas hämta dottern Josefin (Sisi Uggla) på en helt ledig dag. Till slut får hon nog och kastar ut honom.

Han lämnar Stockholm, tar tåget till Hudiksvall och sin bror, som inte heller har något större förtroende för honom men i alla fall låter honom sova på soffan. Han börjar leta jobb, troligen mest för att återvinna Lisas gunst, men det enda han hittar är ett jobb med utvecklingsstörda. Det ingår dock en lägenhet, så Alex tar det.

Givetvis är han försenad och får sig en utskällning av veteranen Hanna (Vanna Rosenberg) innan hon visar honom hur det går till på Paradiset. Han får träffa de sex utvecklingsstörda (Theresia Widarsson, Mats Melin, Bosse Östlin, Maja Carlsson, Ellinore Holmer och David Gustafsson) som arbetar med vedhantering och lär sig knyta skor. Alex gör sig till vän med dem och börjar genast vända den etablerade ordningen upp och ner, vilket irriterar både Hanna, chefen Anna-Lena (Marie Robertson) och de utvecklingsstördas anhöriga, särskilt den koleriske fadern Peter (Claes Malmberg). Alex vill att hans skyddslingar ska ha roligt och uppleva nya saker medan det gamla gardet föredrar strukturer och ordning.

Jag har fruktansvärt svårt för den här typen av historier. Jag hatar när en dumbom till nykomling, som inte har en aning om nånting, instinktivt kan och vet bättre än människor med faktisk kunskap och erfarenhet. Jag avskyr när den irriterande fan kan genomföra en välbehövlig revolution på tanklös välvilja och vägran att acceptera ett nej. Ändå kunde jag inte undgå att förföras av den här lilla berättelsen. Alex sex nyblivna vänner är charmiga och roliga; vi skrattar med dem, aldrig åt dem, och filmen degenererar aldrig till freakshow.

Visst är Hur många lingon finns det i världen? förutsägbar och klichéartad. Visst följer den troget sin formel, men det finns en anledning till att formler finns och den är att de fortfarande fungerar. När det görs så här fint gör det ingenting att vi rätt tidigt vet ungefär vad som kommer att hända, och slutscenerna förlåter hur som helst ganska mycket. Det här är en film man först skrattar åt och sen mår bra av.

torsdag 6 oktober 2011

GoodFellas (1990) - 6/6


Det gangsterfilmer vill göra är att visa oss en värld som vi aldrig kommer att bli en del av och som ändå existerar sida vid sida med vår egen. Problemet är att de som lever i den världen ser den som lika normal och naturlig som vi ser vår, och det räcker inte att visa oss vad de gör. Vi vet redan att gangstrar stjäl och dödar, knarkar och handlar knark, regelmässigt har älskarinnor vid sidan av, följer en strikt hierarki, slår hårt mot dem som står i vägen, och lyder under komplicerade hedersregler. Vi kan alla orden. Det vi vill veta är hur det känns. Varför är de där? Vad tycker de om det? Varför stannar de? Vad är de rädda för? Vi vill uppleva det de upplever. Vi vill komma in i deras huvuden.

Martin Scorseses GoodFellas lyckas med det bättre än någon annan gangsterfilm. Till och med briljanta genreklassiker som The Godfather lider av att vi ser händelseförloppet inifrån. Al Pacinos Michael Corleone föddes inom maffian och även om han vill ta sig ifrån familjeföretaget så är det maffiablod som flyter i hans ådror.

I GoodFellas är huvudpersonen i stället en man som i unga år - precis som Scorsese själv, för övrigt - satt i familjens köksfönster och tittade ut på kvarterets gangstrar. Han såg att de gjorde vad de ville, ingen vågade säga emot dem, ingen vågade ringa polisen. De hade all makt och all respekt, och för en fattig pojke som fick stryk hemma måste det ha sett ut som det enda värt att sträva efter. Han erkänner redan i filmens första replik att han aldrig ville vara något annat än gangster.

Pojken i fönstret, Henry Hill (Christopher Serrone som ung, Ray Liotta som vuxen), ser till att skaffa sig ett jobb hos gangstrarna så fort han kan. Hans föräldrar är stolta tills de förstår exakt vad han gör, men själv struntar han i vad de tycker. Han är på väg upp och han tänker lyda varenda order tills han är en av dessa respekterade män som han beundrar.

Det är inte svårt att förstå honom. När han åkt fast och gått igenom sin första rättegång står de vuxna och applåderar för honom när han kommer tillbaka. Han har gått igenom en viktig rite de passage och han gjorde helt rätt. Han sa inte ett ord. Han tog sin smäll som en man och de här mäktiga männen hyllar honom. Hur skulle en tonåring kunna säga nej till det?

Han träffar män som bossen Paul Cicero (Paul Sorvino), Jimmy Conway (Robert De Niro) och Tommy DeVito (Joe Pesci). Jimmy är en roll som De Niro förmodligen kan spela i sömnen, men han lägger ändå allt han har i sin gangster. Jimmy Conway älskar inte bara lojaliteten, brödraskapet, respekten, makten och pengarna, han älskar att stjäla. Han älskar själva brotten, själva spänningen, kanske. Tommy är den hetlevrade vilden, lojal mot sina vänner men gjord opålitlig av sitt hetsiga humör. Joe Pesci är specialist på de här snabbpratande, ryckiga karaktärerna som aldrig verkar vara stilla.

Henry växer upp och träffar en kvinna, Karen (Lorraine Bracco). Genom hennes berättarröst får vi se maffian ur ytterligare en vinkel. Från början vet hon ingenting om vad Henry gör - även om hon säkert misstänker mer än hon erkänner ens för sig själv - men när hon förstår det stannar hon. Varför? Hon är brutalt ärlig. Det tänder henne att vara med en hårding som Henry, och sen blir hon stolt över att hennes man riskerar så mycket för att försörja sin familj. Nånstans där inne blir det normalt, det här med att leva på stöld och våld. Hon är en maffiahustru som umgås med andra maffiahustrur, i hennes sociala krets är det så här man lever. Och naturligtvis älskar hon pengarna, bilarna, pälsarna, huset.

Om det hade fortsatt så i evighet hade verklighetens Henry Hill förmodligen aldrig berättat sin historia för journalisten Nicholas Pileggi, som aldrig hade skrivit boken Wiseguy eller tillsammans med Scorsese skrivit ett filmmanus. Naturligtvis går det fel, och allt det som drog Henry till gangstrarna härsknar och fängslar honom i stället för att göra honom fri och mäktig. Trots att de alla försäkrat varandra och sina fruar om att allt är lugnt, det är bara puckon som åker dit, det är bara puckon som hamnar i fängelse, så är det inte en enda av dem som verkar förvånad när det ändå händer. Det är en del av livet.

GoodFellas är genomgående välgjord med skådespelarinsatser av högsta klass och en registil som reflekterar historiens rörelse framåt, men det finns två sekvenser som måste nämnas för sig. Den första är en obruten, över tre minuter lång filmsekvens där kameran följer Henry och hans nyblivna flickvän medan de går förbi kön utanför en populär restaurang, in genom köksingången, ner under marken, genom köket och ut i matsalen där ett bord placeras framför dem och de får en flaska vin från ett annat bord. Det är första gången Karen börjar inse att Henry inte är vilken kille som helst och sekvensen illustrerar hans position. Alla vet hans namn. Alla vill vara vänliga mot honom. Vi förstår varför han älskar sitt liv och varför Karen finner honom så spännande.

Den andra sekvensen sker nära slutet, är betydligt längre, och skapar en helt annan stämning. Nu har det börjat rasa runt Henry och genom hans stressade berättarröst förmedlas hans paranoia medan han försöker ta sig igenom en fulltecknad dag samtidigt som han tycker sig vara förföljd av en helikopter. Det är en lång dag för Henry och en påfrestande scen för oss, där vi tvingas sätta oss i Henrys kläder och uppleva hans rädsla, stress och växande förtvivlan allt eftersom katastrofen närmar sig.

GoodFellas berättar en lång historia som fängslar utan att egentligen vara poängen. Det spelar ingen större roll vad som händer med Jimmy Conway eller Tommy DeVito eller Paul Cicero eller ens Henry Hill själv, det som spelar roll är att vi får den bästa titt in i gangstervärlden som jag någonsin sett. Jag har alltid förstått varför man vill bli gangster. Jag förstår pengar, makt, respekt, kvinnor. GoodFellas förklarar inte bara varför man vill, utan varför man faktiskt gör det.

onsdag 5 oktober 2011

Class of 1999 (1990) - 1/6


Det här är en sån film som hade varit jätterolig om det hade funnits minsta antydan att den inte var på hundra procent allvar. Det gör filmupplevelsen inkongruent med sig själv; tittaren vill skratta men finner ingenting att skratta åt.

Historien framförs så seriöst som möjligt, vilket måste vara svårt med tanke på dess innehåll. Class of 1999 utspelar sig i den dåvarande framtiden där skolvåld rasar så obegränsat att skolorna är krigszoner, varenda dörr har en metalldetektor (vår tonårige huvudperson kommer bara igenom därför att han har intyg på att han har granatsplitter i bålen), och det är gängen som styr skolan. Varför någon bryr sig om att gå till skolan alls har jag inte klart för mig, jag kanske blinkade när det förklarades.

Dr Miles Langford (Malcolm McDowell, och hur den mannen lyckas hamna i skräpfilm efter skräpfilm är en annan fråga jag gärna skulle veta svaret på) är rektor på Kennedy High School och hjärtligt trött på situationen. Jag vet inte vad jag hade gjort i hans läge, men eftersom dr Langford är mycket coolare än jag kontaktar han en militär robotexpert, dr Robert Forrest (Stacy Keach). Dr Forrest förser skolan med tre människoliknande androidlärare.

De tre robotarna håller lektioner och löser alla disciplinproblem med våld. Skolans säkerhetsvakter finner det lättare att lämna över missdådare till dem än att sköta om saken själva. Deras extravaganser blir allt våldsammare och grövre och misstankar väcks bland eleverna. Cody Culp (Bradley Gregg) och hans flickvän Christy (Traci Lind) bryter sig in i de nya lärarnas hem och finner bevis för att de inte är vad de utger sig för (den kvinnliga läraren har till exempel inte matchande trosor och bh; hon är uppenbarligen en mördarrobot).

Cody lyckas samla eleverna runt sig och det hela urartar i en skott- och explosionsorgie där de tre robotarna visar att de tydligen bestyckades tungt av militären innan de skaffade sig nya karriärer inom utbildningssektorn, och ingen brydde sig om att ta ifrån dem kulsprutor och missiler. Innan dess har stackars Bradley Gregg tvingats uttala en replik som är så totalt fel för hans karaktär att inte en skådespelare i världen hade kunnat göra ett bättre jobb.

Det låter som en medvetet larvig actionkomedi, gjord i kitschig over-the-top-stil, och om den hade varit sådan hade jag säkert haft glada minnen av den. Som den är sitter man mest och undrar huruvida någon läste manus innan de började filma.

tisdag 4 oktober 2011

Seven (1995) - 6/6


William Somerset (Morgan Freeman) är en gammal kriminalare med en vecka kvar till pensionen. Han har tillbringat en lång karriär som mordutredare i ett brottsdrabbat distrikt, ett av stadens värsta. Det har gjort honom desillusionerad men han har vägrat bli cynisk, även om han själv tror annorlunda. Somerset är lugn, metodisk, tålmodig, erfaren, smart och behärskad. Han har tvingat sig själv att distansera sig.

David Mills (Brad Pitt) är en ung, hungrig mordutredare som begärt förflyttning till Somersets distrikt. Han brinner av den entusiasm som hos Somerset har mildrats av erfarenhet. Mills är en impulsiv hetsporre som bryr sig intensivt och personligt. Tillsammans med Somerset börjar han utreda det fall som ska bli Somersets sista: en sjukligt fet man har hittats död, lutad över sitt köksbord med ansiktet i en skål spaghetti.

Den fete mannen är bara det första offret; obduktionen visar att han tvingats äta sig till döds och på väggen står ordet "frosseri" skrivet. En annan man hittas död efter att ha tvingats skära ett skålpund kött ur sin egen kropp och på golvet står det "girighet". Sju dödssynder, sju sätt att dö. Somerset inser snabbt att det här fallet är större än väntat och han vill skjuta det ifrån sig. Hans sista fall ska inte vara ett som aldrig tar slut. Men nyfikenheten tar över, han ger Mills tips och blandar in sig själv tills det är lika mycket hans fall som Mills.

Somerset och Mills rör sig genom en dunkel, skuggfylld värld där det ständigt regnar. Seven har lånat sin estetik från noirfilmerna och ofta ser vi inget annat ljus än det som polisernas ficklampor sänder ut när de trevar sig fram på ännu en mordplats. Även inom människorna härskar mörkret; offren är inga goda människor och mördaren är en odefinierad närvaro av fullständig ondska. Mills kämpar för att hålla sitt eget ljus brinnande och därtill får han hjälp av sin fru Tracy (Gwyneth Paltrow), den enda som tycks immun mot den onda värld hon lever i.

Somerset och Mills gnids mot varandra. När Somerset vill tänka efter före vill Mills kasta sig in med huvudet först. När Somerset vill att de ska följa reglerna är det inte av moraliska skäl; det är för att annars kan man fördärva fallet. Han är realist. Mills, däremot, vill ta varenda chans, lyda varenda impuls, och hoppas nå resultat genom ren brinnande vilja. Han är idealist. Freeman och Pitt förvandlar sig till varandras jämlikar och motsatser och hittar perfekta toner att spela i sina roller.

Mördaren själv, vars skådespelares identitet var en väl bevarad hemlighet när filmen släpptes, visar sig långsamt vara en gudabenådad manipulatör och plansmidare, en man med övermänskligt tålamod, viljestyrka av järn, gedigen bildning och hög intelligens. Allt går inte hans väg, men när han stöter på ett nederlag vet han att improvisera och vända det till sin fördel.

Det blotta faktum att de två poliserna lyckas göra något han inte väntade sig tänder en beundran inom honom och leder till den ostoppbara slutscenen i en solbelyst öken som bildar en stark kontrast mot det tidigare ständiga grådasket. Somerset, Mills och mördaren sitter i en bil tillsammans och de två senare käftar och bråkar medan Somerset försöker hålla sig utanför. Han kanske misstänker att mördaren har större planer än de avslöjat.

Slutet är chockerande, oväntat, och kanske det allra mest obehagliga i en film som gör en grej av att pressa våra äckelgränser. "Lättja" är vidrigt, men jag kommer aldrig att glömma iskylan i magen när jag insåg vad som hade hänt under "lusta".

Seven är en spännande, tät thriller med intagande regi från den fortfarande unge David Fincher (Fight Club), ett slipat manus som ger trovärdiga röster åt Somerset och Mills, och skådespelarinsatser i toppklass. När jag såg den första gången visste jag att det här var en av dem som skulle fastna.

måndag 3 oktober 2011

The Room (2003) - 1/6


Var börjar man? Inga ord kommer att vara tillräckliga. Jag har recenserat flera enastående usla filmer och jag tycker att jag har lyckats framföra vari deras kvalitetsbrist består, men när det gäller en av de senaste medtävlarna om titeln "sämsta filmen någonsin" sviker orden mig. Jag vet inte om jag kan kalla den sämre än Manos, the Hands of Fate eller The Star Wars Holiday Special, för den finns inte i samma universum som de. Den lever på ett eget existensplan, i en värld som skapats inne i huvudet på en mycket besynnerlig man.

Tommy Wiseau kom på originalidén, skrev manus, fixade finansiering, regisserade, var producent, var exekutiv producent, och spelade huvudrollen. The Room är ett fullfjädrat uttryck för hans auteur-vision, och det är nog enda sättet som en film som denna kan födas. Om någon annan tillåts ha en åsikt kan det aldrig sluta så här illa.

Wiseau spelar Johnny, en änglagod och framgångsrik man med oförklarlig frisyr och distraherande accent. Johnny bor ihop med sin flickvän Lisa (Juliette Danielle), som han älskar, skyddar och försörjer. Deras lägenhet verkar vara en öppen samlingspunkt för deras bekantskapskrets. Denny (Phillip Haldiman) går till exempel ut och in som han vill medan Michelle (Robyn Paris) dyker upp när lägenheten är tom för att ha sex på soffan med sin pojkvän Mike (Mike Holmes).

Lisa har ett problem: hon älskar inte Johnny längre. Hon inleder en otrohetsaffär med hans bäste vän Mark (Greg Sestero), som blott alltför lätt faller för frestelsen men ångrar sig efteråt. Lisa diskuterar sina problem med sin mor Claudette (Carolyn Minnott), som tycker att hon ska stanna hos Johnny och genomföra det planerade bröllopet, och Michelle, som huvudsakligen fnittrar.

På beskrivningen låter det inte alls så fruktansvärt dåligt som det är. The Room lider av en grundläggande brist på logik. Non sequitur radas upp efter non sequitur. Karaktärer byter personlighet, ibland mitt i scener. En karaktär berättar i en kvick replik att hon har bröstcancer och det nämns sen aldrig mer. En beväpnad knarklangare dyker upp och försvinner. En karaktär försvinner och ersätts utan förklaring med en annan. Plötsligt har folk på sig kostymer och vi tror att det omtalade bröllopet äntligen ska ske, men i nästa scen ligger det fortfarande en månad in i framtiden och varför Johnny och de andra var så uppklädda får vi aldrig veta.

Trots allt detta - och trots de oändligt utdragna sexscenerna som emellanåt verkar anatomiskt omöjliga - är det ändå något helt annat som skickar iväg The Room till den speciella panteon där endast de uslaste av usla filmer vistas: skådespelet. The Room innehåller de sämsta skådespelare jag någonsin sett. Wiseau själv ger intryck av att vara en rymdvarelse som kommit hit för att studera mänskliga känslor. Skådespelarna läser robotaktigt upp sina repliker och väntar stelt på varandra. Samtalen flödar som ett datorprogram, rad efter rad efter förutbestämd rad. Replikerna själva ger dem ingen hjälp; ingen människa har någonsin talat som en karaktär i The Room. Det här är en av få filmer där man hör skådespelare säga "ha ha ha".

Ibland har skådespelarna fått hur mycket tid som helst på sig och vi får stå ut med pauser mellan replikerna. Ibland - särskilt i den ökända blomsteraffärscenen - verkar det som om de hade ett väldigt tight tidsschema att jobba med. Replikerna spottas ut så fort det går och ingen inblandad verkar ha någon som helst uppfattning om att det finns någon annan i närheten; de är där för att säga det de ska säga så fort som möjligt.

The Room har blivit en kulthit och visas på biografer där anti-fansen samlas för att hojta åt duken och kasta fotbollar till varandra (i The Room kan män endast umgås genom att kasta fotbollar); det är väl enda sättet att få ut något vettigt ur den. När jag nu läser om min recension tycker jag inte att jag lyckats förmedla riktigt hur djup den värdelöshetens ravin är som The Room gjort till sin. Den här filmen ligger bortom och under mänskligt språk; det enda sättet att förstå den är att se den, vilket jag inte kan rekommendera.